Eurogamer.se

Recension: World of Final Fantasy

En hyllning till en serie utan ände.

World of Final Fantasy är absolut inte ett perfekt spel, men lyckas ändå fånga hjärtan med en sentimental resa och glimten i ögat.

Jag är erkännt svag för japanska rollspel. Det är någonting med dem som får min varje cell i min kropp att bli alldeles varm och gosig, och detta har framkommit tydligt i många andra texter, speciellt i de där jag förklarat min stora kärlek för just Final Fantasy. Då borde alltså World of Final Fantasy vara right up my alley. Så vad tyckte jag om det?

Första intrycket tio minuter in var förvånansvärt nog ett mediokert "meh". Det kändes mest som ett kärleksbarn mellan Pokémon och Final Fantasy, båda fantastiska kulturella genombrott men i helt olika världar. I World of Final Fantasy är tanken inte bara att slåss emot de olika fienderna, utan grundidén är även att man ska fånga dem och använda dem i strid. Fånga i kubiska kristaller alltså. Lite likt Pokémon, men ändå inte. Det satte nästan en metallisk smak i munnen på mig, det kändes inte alls särskilt originellt.

Whole new world

Nästa "meh"-känsla kom ifrån det pinsamma meningsutbytet mellan de olika karaktärerna. Handlingen cirkulerar kring två tvillingar, systern Reynn och brodern Lann, som inom loppet av en morgon kastas in i en bokstavligt talat helt ny värld. Hur hade du reagerat? Chock? Förnekelse? Tvillingarna, som är femton år gamla, verkar inte väldigt förvånade av att hela deras världsbild just vänts på sin rätta ända. Kanske Lann, som genom hela spelet visas upp som en osedvanligt korkad individ utan självbevarelsedrift, verkar bli en smula konfunderad av allt det nya. Men mycket mer av den varan blir det inte.

Min initiala besvikelse efter tio minuter var total, men jag tänkte inte ge upp på det riktigt än. Snart började jag naturligtvis komma längre in i spelet, och den riktiga magin kastades som en paj rakt i mitt fina nylle. Hela spelets kärna är dess nostalgiska återgång till gamla familjära ansikten. En hyllning till allt som varit, allt som varit älskat, och det visas upp med glans och gamla minnen. Ingen blir gladare än jag när jag först stiger på ett tåget mot den fridfulla staden Cornelia och möts av en konduktör i form av den gamla fienden Cactuar. Eller när jag vandrar rakt in i Yunas heliga vattendans, med tillhörande musik, från Final Fantasy X, och genast brister ut i små flickiga tjut.

Plötsligt blir det med extas jag tar mig vidare genom sekvens efter sekvens, hungrig efter fler av mina gamla TV-spelsromanser. Och Square Enix vägrar låta mitt hjärta sluta upp med sitt ivriga bultande.

Yunie

Vad som gör detta spel till något bedårande och unikt från seriens normala ramar är det pastellfärgade utförandet av allting heligt och sentimentalt till chibiformat. Det kanske inte sitter rätt hos alla, men det gör det verkligen hos mig. Detta är nog även vad som kan göra spelserien till något som sträcker sig nedåt i åldrarna. Spelet är nämligen. förutom utomordentligt gulligt och fluffigt, fullt av små men väldigt tydliga moralkakor som jag tror skulle uppskattas i var familj. Till exempel hur definitionen mellan gott och ont kan suddas ut med ett gott hjärta och viljan att förändras, modiga prinsessor som vägrar hållas i sina slott och istället tar till slagfältet, eller att du inte behöver vara den folk förväntar sig att du ska vara.

Active time

Klart samma gamla stridssystem skall användas i en hyllning till serien!

Slutligen, även ifall jag numer inte kan slita mig ifrån spelet och skulle rekommendera det till alla som behöver ett avslappnande och trevligt spel i livet, så tror jag att detta spel mest uppskattas av folk med en tidigare relation till de många spelen ur kultserien. Många saker är fina och bra, men vad som lyser som allra starkast är just sentimentaliteten och firandet av den långa rad succéer Square Enix har spottat ur sig under årens lopp. Även ifall spelet är långt ifrån felfritt vändes min tveksamhet till timmar av ögon limmade på tv-skärmen. Mycket hjärta, värme och själ räddar spelet och gör det till många timmar av små leenden och många skopor nostalgi.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!