Eurogamer.se

När jag blev förälskad i: Skräck

Del 11 av 14. Denna vecka berättar vi om spelen som var först med att ge oss kalla kårar.

Zombiefyllda herrgårdar och dimmiga städer är tillräckliga beskrivningar för att ge spelare världen över bilder från två av de mest kultförklarade skräckspel som finns, men det är inte bara Resident Evil och Silent Hill som har skrämt oss här på Eurogamer. I denna artikel berättar vi om våra första, ohyggliga förälskelser inom genren skräck!

1

Jonas Pettersson blev skrämd av: The Thing

Varje gång jag försöker är det lika svårt att kartlägga vad som allra först fick in mig på skräckstigen vad gäller litteratur, film och spel, trots att det finns väldigt många kandidater. Filmen The Thing från 1982 tillhör en av mina absoluta favoritexempel, men PC-spelet med samma namn från 2002 lyckades hinna före.

I dagens läge är spelet The Thing inte direkt vackert att titta på, men utvecklarna har helt klart satsat på dess atmosfär. Det arktiska klimatet känns minst lika hotfullt som i filmen och som spelare tar jag rollen som en specialsoldat ur räddningsgruppen som anländer kort efter att filmens händelser ägt rum. Spelmässigt var det annorlunda med ett gruppbaserat actionspel där jag fick leda ett flertal soldater efter vägen. Samtidigt var jag tvungen att skapa tillit mellan soldaterna och se till att de inte flippade ur av rädsla och paranoia, då varelsen lurade bakom varje hörn i olika former - ibland som en av mina allierade.

Spelet mynnade senare dessvärre ut i ren action snarare än skräck, men innan dess bjöd det på en del krypande sekvenser som är med mig än idag. Inget dåligt alternativ i hösttider i allmänhet och Halloweentider i synnerhet.

2

Gabriel avskyr skräck med undantag för: Until Dawn

Jag har aldrig gillat skräck. Vid nio års ålder gick jag med mina systrar för att kolla på Pirates Of The Caribbean: Dead Man's Chest på bio och sedan var hela min natt fylld av mardrömmar, skrik och gråt. Så dålig är jag med skräck. Men det finns en enda titel som vunnit över mig och det är Until Dawn.

Här är spelet fokuserat på storyn likt en film och håller jag själv inte i kontrollen njuter jag av varje spänningsfylld sekund. När det är min tur att styra blir det en helt annan historia. Istället för ett stabilt och modigt tempo, smyger jag omkring med andningspaus ungefär var tionde sekund. Ja, om sanningen ska fram får jag mardrömmar från detta spel trots att jag nu är lagligt vuxen. Jag får dock inte nog, utan nästa morgon sitter jag och min syster där igen, redo att sugas in av berättelsen för att sedan avsluta flera timmar av skrik och skräck med ett avsnitt av RuPaul's Drag Race. Jag gillar inte skräck, men jag älskar Untill Dawn.

3

Robert kände sig ond i: Condemned: Criminal Origins

Det finns så klart många spel som kan skrämma skiten ur mig som spelare, men jag kan säga att inget spel fått mig att bokstavligt talat ramla av stolen förrän jag lirade Condemned: Criminal Origins. Spelet har enligt min mening byggt upp grunden för mekaniken i många av dagens skräckspel. Du är utsatt och det är svårt att försvara sig. Varje strid är tuff och det är en kamp att hela tiden leta efter något att ha i handen för att försvara sig.

Spelet bygger även upp skräcken genom stämning snarare än jumpscares, även om de existerar, i något så intressant som huvudkaraktärens inre psykiska välmående. Vad är det som får oss att bete oss avskyvärt och kriminellt? Vägen ned dit är inte lång, och när eftertexterna rullar har jag inte bara skitit på mig av rädsla utan även lämnat efter mig död som kan få vem som helst att bli rädd och ifrågasätta mitt handlande, lika mycket som jag ifrågasätter galningarna som springer runt med järnrör. Jag har nämligen blivit en av dem.

4

Jerry försökte förgäves ta kål på zombierna i: Resident Evil

Det må vara uttjatat, men den där satans hundsekvensen i starten av Resident Evil står sig än idag som det mest skrämmande jag varit med om i ett spel (med undantag för den megaäckliga Silent Hills-teasern PT som släpptes till Playstation 4 häromåret). När de blodiga hundarna hoppade genom fönstret i Spencer Mansion, visste jag att Resident Evil skulle bli en ohygglig upplevelse.

De fasta kameravinklarna var ett genidrag från Capcoms sida, eftersom jag aldrig kunde vara säker på vad som väntade runt nästa hörn. Ibland hördes bara ett zombiestön och fram klev en levande död, varpå jag med klumpig spelkontroll försökte vända om och springa därifrån. Att slösa skott var det nämligen inte tal om, då ammunitionen i spelet hela tiden var en bristvara.

Och även när jag faktiskt sköt ner de gående liken, var detta ingen garanti för att de inte skulle börja leva igen. När jag sprang över de döda kropparna, kunde de plötsligt hugga tag i Jills ben och börja bita i hennes fötter. Vidrigt! Det har kommit många bra zombiespel sedan Resident Evil - inte minst Dying Light som jag älskar innerligt - men ingenting har skrämt mig lika mycket som Capcoms skräckmästerverk. Förhoppningsvis blir nästa års Resident Evil 7 en återgång till seriens mer rysliga rötter.

5

Andréas fick kalla kårar i: The Last of Us

The Last of Us är långt ifrån det läskigaste spelet på den här listan, det är dock likväl tveklöst nervigt och otroligt läskigt på sina håll. Jag minns när jag spelade igenom äventyret för första gången på min Playstation 3 år 2013 och vissa sessioner höll mig vaken långt in på natten.

De infekterade var inte bara obehagligt designade, de var även visuellt superläskiga. Och då Joel och Ellie alltid, alltid hade ont om ammunition, så var överlevnadsbiten hetsig, nervig och hjärnblåsande.

Som thriller tog The Last of Us steget längre och blandade vackra, gripande moment med överdjävulskt skrämmande passager. Och jag älskar det innerligt än idag.

6

David tappade förståndet i: Eternal Darkness: Sanity's Requiem

Om man frågar folk som aldrig ägt en Nintendo Gamecube vilket som var det läskigaste spelet till maskinen i fråga, så säger de flesta Resident Evil 4. Men alla vi som levde med en "Spelkub" och älskade den som om den vore vår egen avkomma, vet bättre! Få spel har nämligen varit både så skrämmande och otäckt bra som just Eternal Darkness: Sanity's Requiem. Att jag överhuvudtaget köpte det är ett val jag både prisar och ångrar än idag.

Spelets atmosfär och berättelse hade en sällsynt läskig förmåga att krypa under huden på mig. Och det är inte för inte som Nintendo tog patent på spelets "Sanity meter". Den fungerade på så sätt att när din karaktär i spelet inte klarade av alla tidsväxlingar och hemska upplevelser, började spelet göra skumma saker som inte bara påverkade din karaktär i spelet utan också dig som spelare. Det kunde vara ljudet av fotspår som gav känslan av att det kom från min egen trappuppgång eller miserabla skrik som kunde ha varit från någon av mina grannar.

Det som fick bägaren att rinna över var när min TV plötsligt togs över och det började brusa och flimra på skärmen, samtidigt som ljudet ökades på TV:n både visuellt och rent faktiskt. Det var då jag kände hur paniken började formas i min kropp och det hela slutade med att jag slet ut kontakten ur TV:n. Jag kan lugnt säga att jag inte sov gott den natten...

Vilket skräckspel var det första som du förälskade dig i? Lämna gärna en kommentar!

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!