Eurogamer.se

När jag blev förälskad i: Äventyr

Del 14 av 14. I den sista delen i denna nostalgiserie berättar vi om våra första äventyrsförälskelser!

Att leva ut sina tappra drömmar i spelens värld är mer tillfredsställande än det mesta här i livet. Just därför är äventyrsgenren så oerhört stor inom spel. Från Links allra första besök i Lost Woods, till Joel och Ellies dystra vandring genom ett zombiefyllt USA. Genren har plats för allt och dessa är redaktionens allra första äventyrsförälskelser!

1

Eddie ägde ett eget slott i: Neverwinter Nights 2

Mystiska varelser, alver och dvärgar är något som intresserade mig vid en ung ålder. År 2006 presenterades jag för en värld som fångade mitt intresse med gudar som Torm och Selûne, varelser som bröt den vanliga normen med Planetouched och Githyanki. Denna värld är något jag fortfarande har ett intresse av och det är tack vare spelet Neverwinter nights 2.

Spelet introducerade mig till The Forgotten Realms och kontinenten Faerûn, där äventyret tar plats. När jag började spelet visste jag inget om dess värld och de underliga monster som existerade här. Jag kände mig smått förvirrad över att som magiker bara kunna använda x-antal magiska krafter per dag. Kompanjonerna som jag plockade upp under äventyrets gång var en väldigt färgglad mängd; här fanns allt från den stereotypiska dvärgkrigaren som drömmer om att bli en munk, till den fräcka och opportunistiska Tiefling - tjuven till den mänskliga trollkarlen, som har ett extremt intresse av eld.

Jag hade spelat min Lightfoot Halfling Fighter tillräckligt länge för att få en fästning att bo i och känslan som jag fick när jag gick runt på innergården var underbar. En liten Halfling som jag, från den lilla byn "West Harbor", ägde nu ett alldeles eget slott och hade chansen att bygga en armé för att slåss mot de onda krafter som existerade.

2

Petter och hans pappa blev imponerade av rotoscoping i: Prince of Persia

Bland de absolut första äventyren i spelform jag minns är gamla Prince of Persia som släpptes för första gången 1989. Jag spelade det inte då, naturligtvis, eftersom jag föddes det året. Men senare i livet fick jag lägga vantarna på det hemma hos en kompis och minns att det var sjukt svårt men spännande. Spelet gick ut på att vi skulle skynda oss för att stoppa den ondskefulle vesiren Jaffar från att gifta sig med den persiska prinsessan (känns temat igen?). Vi kunde klättra upp för avsatser och var tvungna att hoppa över fallgropar för att inte dö. Vi kunde även fäktas.

Bakom mig och polaren stod våra farsor och pratade om spelets teknik vilket var vad som fascinerade dem mest. Utvecklarna hade nämligen använt så kallad "rotoscoping" som var ett slags tidig motion capture för att få huvudpersonens rörelser att flyta bättre. Och det var faktiskt väldigt häftiga rörelsemönster, det minns även jag.

Som bekant har spelet fått en hel drös mer samtida uppföljare, och har även blivit (en tämligen kass) film med Jake Gyllenhaal.

3

David fick utlopp för sina 14-åriga fantasier i: Leisure Suit Larry in the Land of the Lounge Lizard

Det finns tre saker som rörde sig i mitt 14-åriga nördhuvud, nämligen sex, datorspel och brudar. Jag fick min dagliga dos av ovanstående lustar från tidningen Okej. Men ibland räckte det inte med baddräktsbilder på Lena Philipsson och Anna Book, utan jag ville ha lite mer "action"!

Då brudarna i klassen inte var så supersugna på en tunn liten påg med Harry Potter-glasögon och stickad tröja, fick det bli det nästbästa alternativet: Leisure Suit Larry in the Land of the Lounge Lizards. Spelet med det tungvrickande namnet bröt mängder av tabun när det släpptes, och bjöd på en resa som var allt annat än rumsren.

Spelet hade egentligen bara ett mål, att hitta de snyggaste brudarna och sedan gänga dem. Utmaningen och charmen med spelet låg till stor del i att du spelade en riktigt sjaskig polyesterklädd tönt med ett övermått av libido. Som du säkert förstår var han knappast förstavalet för någon av tjejerna i spelet. Men det var just därför som man kunde knyta an till honom, som den oerfarne och hormonstinna lilla fjortis man var. Lyckan när jag till slut lyckades få till det med en av godbitarna i spelet var ren eufori, även om den bara varade i fyra sekunder...

4

Jonas slogs mot robotpirater i:Rayman 2: The Great Escape.

Egentligen var det första Rayman från 1995 som introducerade mig för spelserien, men det var inte förrän jag spelade Rayman 2: The Great Escape som jag fastnade på riktigt. Här togs den minst sagt udda varelsen Rayman in i 3D-världen - spelvärlden Glade of Dreams för att vara exakt - och bara det namnet tyder ju på att spelaren har fantasirika äventyr framför sig. Det och faktumet att du får slåss mot invaderande robotpirater ledda av Admiral Razorbeard.

I det andra spelet är Raymans krafter försvagade till följd av att världens kärna förstörts. Detta leder till att han blir tillfångatagen precis som sina vänner och allierade och måste fly. Därefter inleds letandet efter älvan Ly i Woods of Light för att återfå hans krafter och rädda alla andra.

Många fina minnen kommer från Rayman 2 och med tanke på min unga ålder på den tiden hade det även sina läskiga stunder. Ett nästintill perfekt spel att inleda sin äventyrsbana på.

5

Jerry fiskade i: The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Förutom Super Mario 64, var det framför allt The Legend of Zelda som gjorde mig förälskad i Nintendo 64. Links kliv in i 3D-världen var minst lika imponerande som rörmokarens, men här fanns också en historia som var mer gripande än den i Super Mario 64. Tyvärr var storyn i Ocarina of Time alldeles för invecklad för min stackars lilla outvecklade barnhjärna när jag först spelade det som sjuåring, så jag ägnade mig mest åt att fiska istället.

Förutom att förundras över den enorma värld som målades upp i fattiga texturer när jag klev ut på Hyrule Field, hittade jag snart den där fiskedammen där det var möjligt att hyra ett fiskespö och försöka få napp. Varför skulle jag rädda Zelda och Hyrule, när det var så mycket roligare att bara försöka fånga den största firren?

När jag blev större och började förstå engelska ordentligt, spelade jag Ocarina of Time en gång till. Denna gång ägnade jag inte en sekund åt att fiska, eftersom spelets olika tempel, hemliga skatter och fullständigt magiska musikslingor, höll mig trollbunden i ett dussintal timmar ända fram till eftertexterna. Tillsammans med Super Mario 64 är detta Nintendos absolut bästa spel och jag tvivlar starkt på att något äventyr någonsin kommer kunna mäta sig med mästerverket The Legend of Zelda: Ocarina of Time.

Vilket äventyrsspel var det första som du blev förälskad i? Lämna gärna en kommentar!

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!