Aliens vs. Predator

Ålen mot paddan

Jag har följt striderna mellan Aliens och Predators länge, kanske inte så mycket spelmässigt men i alla fall i serieform. På 90-talet införskaffades det flertalet seriealbum som målade upp kampen mellan dessa två utomjordiska raser. Däremot har det inte spelats många spel i serien, och förutom en snabb omgång med Atari Jaguar-versionen var det inte förrän i januari som jag spelade serien på riktigt.

I Aliens vs Predator får vi stifta bekantskap med tre olika huvudpersoner - en marinkårssoldat, en Alien och en Predator. De har alla varsin kampanj som utspelas lite före och efter varandra, och som kretsar kring de tre fraktionernas önskan att vinna makt, döda allt i sin väg respektive hitta lämpliga byten och röja undan bevis om sin existens. Har man sett någon av filmerna i antingen Aliens-serien, Rovdjuret (Predator, med andra ord) eller crossover-filmerna Aliens vs Predator lär man veta vad man bjuds på, nämligen rätt hårdför macho-action. Marinkårssoldaterna slår sig för bröstet, Aliens väser omkring i mörka schakt och springer på väggar medan Predators stolt pangar med sin axelkanon och hugger vilt med sina Wolverine-liknande handvapen. Utöver att hela spelet är i förstapersonsperspektiv skiljer sig spelupplevelserna markant. Som människa tar man sig genom kampanjen med vapnen man känner igen från filmerna och klassiska skjutspelselement. Aliens kan springa på väggar och tak, hoppa långt, göra rusningsattacker och gömma sig i ventilationsschakt, medan Predators har såväl kamouflage som olika synfilter för att hitta sina fiender.

1

Det positiva med kampanjerna är att de är väldigt tillfredsställande om man gillar filmerna. Berättelsen är rätt välskriven och fångar den rätta känslan, och är lämpligt enkel. Tyvärr så är den väldigt kort, med fem kapitel för människorna och Predators, och fyra för Aliens. Totalt sett tar det ungefär sju timmar totalt att klara alla tre kampanjer, något jag hade haft lite mer överseende med om det inte var så otroligt linjärt. Det rör sig bara om att ta sig till nästa kontrollpunkt, och när spelet pekar ut exakt var man ska gå känns det till stor del som att man bara springer längs med en bana utan möjlighet att välja något själv.

Början av människokampanjen är precis så stämningsfull som man kan hoppas, med klaustrofobiska korridorer och en tajt upptakt inför striderna. Rörelsedetektorerna finns på plats och obehagskänslan är påtaglig när man först träffar på sina fiender. Tack vare snygg grafik och autentiska ljud känns det verkligen som att man spelar filmerna, med Aliens väsande skrik och facehuggers som kastar sig mot ens hals, och alla vapen känns helt rätt - särskilt automatgeväret och ens målsökande Smartgun. Den enda egentlige invändningen jag har mot skjutandet är att man inte kan ta skydd bakom väggar, utan det är klassiskt skjutande som gäller. Någonstans genom halva kampanjen börjar Predator-delen bli mer framträdande, med djungelpartier och utomhusmiljöer. Känslan skiftar då helt från actionskräck till renodlat skjutande. Tyvärr så är Predator-fiendernas krabbansikten inte särskilt läskiga, och att möta horder med Aliens utomhus på dagtid känns bara fel.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!