Eurogamer.se

Battlefield: Bad Company 2

Svenska stoltheter

Call of Duty: Modern Warfare 2. Det var förstås oundvikligt att jag skulle nämna Activisions storspel i denna recension av Battlefield: Bad Company 2 så nu är det gjort, men det finns förstås anledning att återkomma till det.

Jag blev aldrig särskilt förtjust i det första Bad Company-spelet när det dök upp för ett par år sedan, men när jag nu spelar igenom enspelarläget i uppföljaren måste jag kapitulera, detta är enligt mig en upplevelse på en annan nivå. Med undantag av det allra första uppdraget som utspelar sig under andra världskriget så följer vi en grupp på fyra personer ur Bad Company då de blir indragna i en jakt på ett supervapen som måste hindras från att falla i Rysslands händer och därmed hjälpa dem med en invasion av USA.

1

Denna jakt tar dem till en mängd olika platser i framförallt Sydamerika, en kontinent som turligt nog bjuder på väldigt varierande landskap. Likheterna med Modern Warfare 2 är slående när uppdrag i iskalla snölandskap varvas med strider i djungelmijlö eller någon sydamerikansk stad, och tyvärr så har Bad Company 2 i likhet med MW2 en kampanj som gott kunde vara några timmar längre, även om den inte är lika kort som hos konkurrenten.

Spelkontrollen är bra men kanske inte riktigt lika helgjuten som i Activisons spel, och på det hela taget så saknar Bad Company 2 lite finputsning som finns hos konkurrenten. Detta visar sig i diverse mindre buggar men också i det grafiska där man förvisso ligger nära varandra men MW2 kan kännas något skarpare och mer detaljrikt. Bad Company 2 har dock ett lite annat fokus grafiskt och det måste sägas att spelet bjuder på ett antal fantastiska vyer och landskap att kämpa sig igenom, och även partikeleffekter som splitter, stänk och rök är av högsta klass och hjälper till att skapa en härlig inlevelse.

2

Inlevelsen kan dock skadas något av ens datorkontrollerade medspelare som ibland dumt står och stirrar bredvid en fiende eller bara väntar på att man som spelare skall ta ett steg framåt, och att de är odödliga och enkelt kan resa sig upp igen efter att ha fått en granat i ansiktet hjälper inte heller. På det hela taget så lyckas de dock ofta hitta en bra balans mellan att själva göra jobbet och att kräva en insats av spelaren, och de kan använda sig av olika taktiker såsom flankeringsmanövrer där det passar.

Storyn som jag nämnde i tidigare är ungefär lika bra eller dålig som man kan förvänta sig av genren, men den berättas på ett betydligt mer sammanhängande och smidigt vis än t.ex. den i MW2, och den irriterande överdrivna skojfriskheten från det första spelet har ersatts av mycket mer välskriven dialog som både känns betydligt mer allvarlig men som ändå lyckas vara underhållande, och det hela hjälps upp ytterligare av utmärkta röstskådespelare.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!