Eurogamer.se

Dante's Inferno

Hell kanske!

Hur mycket får ett spel likna ett annat? Klassiska Giana Sisters var en hyfsat kompetent klon av ännu mer klassiska Super Mario Bros men drogs in nästan direkt efter juridiska påtryckningar från Nintendo. Det hindrade det inte från att bli ett av de mest spelade liren på Commodore 64. Dante's Inferno från Visceral Games (som också gjorde Dead Space med påhittiga tillägget Go To Hell kan också beskrivas som en klon av den numera hyfast klassiska God of War-serien. Hur ställer man sig som recensent till ett spel som så övertydligt kopierar ett populärt koncept att man tror det rör sig om samma spel med ny grafik? Och hur påverkas spelen av varandra när God of War III faktiskt inte är långt borta? Kommer Dantes liesvepande att utgöra ett hot mot Kratos våldsamheter?

Mitt svar är: Hell no. Dantes Inferno har en underbar setting och atmosfär. Löst baserat på den första av Dante Alighieris tre sångsamlingar om livet efter döden är bandesignen inte helt oväntat uppbyggd kring Infernos (italienska för helvetet) nio cirklar för de okristna, promiskuösa, frossande, giriga, lata, icke-troende, våldsamma, svekfulla och förrädarna. Dante själv porträtteras som en korsriddare som gjort sig skyldig till nästan varje synd som finns och hans ungdomskärlek Beatrice får lida för det genom att Lucifer själv (Djävulen) utsett henne till sin brud. Som Dante måste du givetvis späka dig lite grann och därefter gå igenom alla Helvetets fasor för att sona dels dina egna brott men också hämta hem Beatrice.

2

Grafiskt och ljudmässigt är Dantes Inferno ren nextgenpornografi som kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Miljöerna är enorma och stundtals otroligt vackra. Bossar och andra jättevarelser är välgjorda och överväldigande men horderna av mindre varelser verkar ibland vara lite mindre detaljrika och inte alls lika imponerande. De monstruösa banorna tillsammans med det eviga 5.1-skrikandet från miljoner torterade själar kan ibland bli lite för mycket; på den tio timmar långa resan det tar att slutligen nå Lucifer vill jag både en och fem gånger ta en paus bara för att kika ut genom fönstret och kolla att världen fortfarande ligger kvar och är trivsam. Dantes diktande är en perfekt plats för ett tv-spel och jag vill ge en eloge till Visceral Games för att de försökt sig på ett verk av denna rang. Men varför valde man att så blint kopiera en spelstruktur som ärligt talat redan börjar bli gammaldags?

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!