Dead to Rights: Retribution

Ett spel att dö för?

Det är populärt med hundar nu för tiden. De senare åren har vi fått se allt från hundsimulatorer som Nintendogs till spel där du själv axlar rollen som fyrbenta krabater i exempelvis Okami (okej, det kanske är en varg, men ändå). Störst uppmärksamhet som djurvän har dock Fable II fått, som förmedlade den starka relationen mellan hund och människa som tidigare bara gått att uppleva i verkligheten.

Före dessa spel kom dock Dead to Rights, en ganska anonym Max Payne-kopia om det inte vore för följeslagaren Shadow, en mordisk polishund. Nu är huskyn tillbaka i ett nytt spel, Retribution, som dock riktar sig mer till den blodtörstige skaran än till hundälskare.

Allting börjar bra. I rollen som Shadow ska du rädda din husse från horder av kriminella busar, och har du rå humor i sann Tarantino-anda kommer du att älska den här delen. Som hund rör du dig blixtsnabbt, och innan fienden vet ordet av det har du klöst ihjäl denne så att blodet sprutar åt alla håll och kanter. De gångerna Shadow inte klöser upp bröstet på folk med sina sylvassa klor sliter han halspulsådern av dem, eller gnager av deras pungkulor, och det framstår ganska snabbt att Dead to Rights: Retribution inte är ett verk för känsliga spelare.

1

Hur som helst är det inte alls lika kul att kontrollera Jack som det är att sätta skräck i folk med hans fyrbente vän. I ett försök att kombinera varenda utmärkande moment från alla actionspel som släppts under hela 2000-talet har utvecklarna tappat fokus – i en av scenerna förvandlas till och med spelet till en förstapersonsskjutare – och istället för att upprepa en välpolerad spelmekanik översvämmas vi av flera halvdana sådana. Att utvecklarna ändå fått spelet att kännas enformigt är förvisso imponerande, men det beror nog mycket på de näst intill identiska miljöerna på varje bana, samt det alldeles för långa avståndet mellan kontrollpunkterna.

Att skjutandet från Gears of War och närkamperna från Batman: Arkham Asylum är spelets största inspirationskällor råder det ingen tvekan om, dock är dessa moment riktigt uselt genomförda. Täckningssystemet är riktigt klumpigt - tar man skydd bakom ett föremål lämnar man oftast huvudet synligt, och då försvinner poängen med det hela. Närstriderna saknar flyt, halvdana slagkombinationer går att leva med, men då man alltid blir avbruten av fiender som står en bit bort och skjuter mot en tröttnar man fort. Att kameravinklarna dessutom visar allt utom fienderna två meter framför dig gör inte saken bättre.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!