Dragon Ball: Origins 2

Dags att leka med kulorna igen!

Före millennieskiftet var det inte många svenskar som läste japanskt tecknade serietidningar, eller manga som de egentligen heter. Förvisso fanns det japanentusiaster som importerade dessa böcker, tidningen Super PLAY hade en egen sektion för fenomenet i varje nummer, och då och då hittade någon japansk animerad TV-serie (anime), baserade på tidningarna, till svensk TV, men den stora massan hade aldrig hört talats om ordet manga.

Men så en dag bestämde sig bokförlaget Bonnier Carlsen att börja översätta det kanske mest lästa mangat någonsin till svenska, nämligen Dragon Ball. Även om försäljningen gick segt de två första åren fick snart fler människor nys om den brutalt underhållande serien, och år 2002 förklarades Dragon Ball till en braksuccé här i Sverige. Nu finns det ofantliga mängder manga i flera olika genrer översatta till svenska, och ytterst få svenskar saknar uppfattning om vad manga är för något, även om många förknippar det med Pokémon istället för betydligt bättre serier.

Första kapitlet av Dragon Ball dök upp i Japan redan 1984 men håller än idag, och bjuder på hysteriskt humoristisk handling med mycket action. Även om de flest ungdomar verkar föredra seriens andra hälft, även kallad för Dragon Ball Z, tycker jag att det är Akira Toriyamas 16 första böcker om den naive pojken Son-Gokus jakt på drakkulorna som är klart bäst. Där är det nämligen humorn som ständigt ligger i fokus istället för kompromisslös action.

2

Shoriyuken!

Härligt nog är det också de tidigare böckerna som DS-serien Dragon Ball: Origins baseras på, och historien i del två tar vid direkt efter den första turneringen, och följer mangats/animets handling därifrån ganska slaviskt. Precis som där är Goku ute efter att hitta den ägodel som också är hans största minne av sin avlidne morfar, nämligen drakkulan med fyra stjärnor. Men föga förvånande upptäcker han snart att han inte är ensam i jakten på kulorna, och blir konfronterad av Röda Bandets Armé som vill använda drakkulorna till att erövra världen. Målet blir till en början givetvis att stoppa dem, även om Goku snart får en ännu större anledning att hitta de magiska bollarna före armén, då det är hans enda chans att rädda livet på en vän.

Den vrickade humorn finns tack och lov kvar även i spelet, om än inte lika finslipad och återkommande som i mangan. För ett fan av Dragon Ball känns många av filmsekvenserna, baserade på händelserna i böckerna, minst lika charmiga som Lego-spelens tolkningar av bland annat Star Wars. Och även om berättandet innehåller många styltiga dialoger med tråkiga kameravinklar, lyckas de överföra handlingen från böckerna på ett lyckat sätt, och handlingen blir lätt att hänga med i även för nykomlingar till serien.

Konvertering av karaktärerna och miljöerna från böckerna känns riktigt lyckad för formatet, även om den tredimensionella grafiken kan få objekt och figurer att framstå som lite väl kantiga ibland. Omgivningarna är varierande och överlag vackra att titta på, och karaktärernas starka personligheter förmedlas på ett bra sätt och bjuder på många skratt. Att det dessutom dyker upp rökmoln innehållande text i stil med ”POW” i äkta serietidningsstil när man slåss, gör grafiken lekfullare och mer likt originalet. Synd bara att utvecklarna valt att sätta överdrivna leenden på personernas ansikten titt som tätt, vilket får dem att framstå som hjärndöda smilflinkar istället för vrickade karaktärer.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!