Eurogamer.se

Duke Nukem: Manhattan Project

Duke Nukem, den ohotade kungen av dåliga vitsar är tillbaka. Dock inte i ett nytt spel, utan i en nyversion av Manhattan Project som släpptes till PC år 2002.

Den galne vetenskapsmannen Mech Morphix har planer på att ta över Manhattan i New York genom att mutera varelser med ett radioaktivt slem som kallas Glopp. Duke Nukem, allas vår hjälte, kan självklart inte tillåta en sådan sak och beger sig ut för att trycka upp sin pistol i munnen på mutanterna.

Till skillnad från vad många kanske förväntar sig av Duke Nukem är det här ett sidsrullande spel i 2D. Det finns ingen karta eller liknande, utan man springer runt på relativt simpelt uppbyggda banor för att försöka uppfylla målen som krävs för att ta sig därifrån. Om man känner sig extra häftig kan man sedan anstränga sig lite mer och leta reda på alla nukes som finns utspridda på varje bana.

Rent tekniskt är det inget särskilt fel på spelet. Styrningen är helt okej och det är ... eller vänta förresten, jag ångrade mig. Det är fullt av sönderrivna texturer, spelet går enormt segt om det skulle hända mycket på skärmen samtidigt, bossarna är så tråkiga att jag somnar, och en gång fastnade jag i en bugg när spelet fick för sig att autospara precis när jag ninjahoppade in i en mutant som sparkade ner mig i giftig sörja.

Det är dessutom repetitivt. Även om miljöerna förändras lite från bana till bana vet man hela tiden precis vad om väntar. På varje bana ska man hitta ett nyckelkort och man ska rädda en storbröstad tjej. Dessa storbröstade tjejer är skitfula och åmar sig och svänger med tuttarna framför en. "You must be 18 or older to ride", säger Duke. Och jag vill bara sjunka genom golvet, alternativt ge honom en rak höger i ansiktet.

Duke Nukem är ju Duke Nukem, och denna egotrippade karaktär går helt enkelt inte hem hos alla. Visst kan hans kommentarer på olika saker få en att dra lite på smilbanden ibland. Efter ungefär fem minuter har man dock oftast fått nog. Kanske har vi hört honom alldeles för många gånger tidigare, kanske passar han helt enkelt inte in lika bra år 2010 som han gjorde förr.

Kalla mig torrboll, kalla mig tråkig tant, eller precis vad ni vill, men om man inte skulle ha enormt starka och värdefulla minnen från förr i tiden tillsammans med PC-versionen så förstår jag faktiskt inte vad någon normal människa kan få ut av att spela det här. Visst skulle man säkert kunna påstå att man kan ha spelet som tidsfördriv om man har tråkigt och verkligen inte har något annat att spela, men då ska ha förbaskat tråkigt alltså.

Nej, Duke Nukem: Manhattan Project känns som en menlös upplevelse och det känns dessutom hopplöst föråldrat. Vi är värda mer än detta i dag.

3 / 10

Duke Nukem: Manhattan Project Elin Stridsberg Weimerbo 2010-07-14T12:15:00+02:00 3 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!