Eurogamer.se

Final Fantasy XIII

Äntligen i final

Som jag har längtat efter Final Fantasy XIII - spelet som först skulle släppas under 2007 och som sedan försenades gång på gång. Hajpen då var enorm, och den falnade inte under de många månaderna som gick. Jag träffade till och med spelets manusförfattare Daisuke Watanabe i Tokyo i våras. Men så kom det till slut, först i Japan i julas och nu här i Sverige bara några korta månader senare. Tre tunga veckor med recensionsexemplaret senare kan vi äntligen publicera vår recension.

Som vanligt i ett Final Fantasy-spel har Square Enix skapat en helt ny värld där Final Fantasy XIII utspelas, med bara några kopplingar till tidigare spel - som att en grupp oväntade hjältar måste rädda världen mot korrumperade härskare, att det alltid finns en karaktär vid namn Cid samt närvaron av de förvuxna Chocobo-kycklingarna. Och så även denna gång. I staden Cocoon som svävar högt ovanför Pulse lever invånarna i ständig skräck att de gudomliga Fal'Cie-varelserna ska dyka upp och smitta befolkningen med en l'Cie-symbol. De har två val; att hitta sitt unika fokusmål och förvandlas till en kristall för evigt eller misslyckas och bli ett jättelikt monster. För att stävja detta har regeringen bestämt sig för att massevakuera hela städer som drabbats till Pulse - världen som ligger under Cocoon. Lightning och hennes vänner i spelet befinner sig i en sådan stad som ska evakueras, och de har alla sina egna skäl till att de kämpar emot, vidare och hårt. Handlingen är som vanligt väldigt eterisk och smått obegriplig, och den blir inte precis mindre konstlad eller skruvad under spelets gång.

1

Det är dock inte det viktiga, utan de två sakerna som är värda att nämna är spelstrukturen och stridssystemet, och vi kan börja med det sistnämnda. I de flesta fall finns det tre kombattanter, som har ett urval av de olika stridsrollerna som finns. Commando använder vapen till att slå hårt och stadigt, Ravager attackerar snabbt med magi, Sentinel absorberar skador och provocerar fiender och Medic helar gruppen. De två andra är Synergist och Saboteur, som lägger gruppskyddande respektive fiendeförsvagande besvärjelser. Men styr gör dock bara gruppens ledare, och de andra karaktärerna sköter sig själva.

Genom att läsa av fiendernas styrkor och svagheter gör man striderna ännu mer effektiva, och det går själv att bara välja automatiska attacker genom att trycka på X-knappen. Jag trodde inte att det skulle fungera så bra, men det är imponerande hur de verkligen utnyttjar fiendens svagheter. Fienderna har nämligen en Stagger-stapel som visas högst upp i högra hörnet, och när man har fyllt den helt blir fienden extra sårbar och det är här man gör extra mycket skada under en begränsad tid. Stapeln höjs drastiskt av Ravager-attacker, men sjunker snabbt om man inte har en Commando, så det krävs en hel del bollande. Det går att ställa in upp till sex olika rolluppsättningar som man kan växla mellan under stridernas gång, och det gäller att snabbt avgöra vilken kombination som passar för stunden.

2

I början tyckte jag att detta automatiserade stridsupplägg kändes simpelt och lite väl banalt, men den växer och kommer verkligen till sin rätt under spelets andra halva. Då har man så otroligt mycket att tänka på med rollväxlingar, besvärjelser och avläsningar att de andra karaktärernas smarta agerande är helt ljuvlig. Om man gör något fel och dör får man dessutom börja om precis innan själva striden utan att behöva kämpa sig fram igen. Det är ett smart system som tar bort onödiga spelelement och låter spelaren fokusera på mer än att försöka välja rätt besvärjelse vid rätt tidpunkt och i stället se gruppen som en helhet.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!