Eurogamer.se

Grand Theft Auto: Episodes From Liberty City

Det största spelet blir större

Jag är tillbaka. Tillbaka i staden jag lärde mig älska och som även älskade mig tillbaka ibland, men som ibland bara tuggade på mig och spottade ut mig på andra sidan.

Även om Niko var huvudpersonen i Grand Theft Auto IV var det på många sätt Liberty City som stal showen, som en levande och vacker spelvärld av ett sällan skådat slag. I Episodes From Liberty City är vi tillbaka i samma stad vilket både är en styrka och en svaghet. Det är nästan som att återse en gammal vän; man hittar och känner igen sig överallt men efter de många timmar man redan spenderat där så är nyhetens behag borta och omgivningen känns tyvärr inte längre särskilt intressant.

Episodes From Liberty City består av de två separata delarna The Lost and Damned och The Ballad of Gay Tony som tidigare släppts som både nedladdningsbart material och på skiva för Xbox 360, och som nu alltså även kommer PlayStation 3-ägare till dels. Båda historierna utspelar sig under samma tid som den i GTA IV och händelser från det spelet tangeras i vissa fall här, och även Niko själv dyker upp med jämna mellanrum.

I The Lost and Damned ikläder man sig rollen som Johnny Klebitz, en av höjdarna i motorcykelgänget i som gett namn till spelet, och från första stund när ledaren Billy kommer tillbaka efter en tid på rehab så är detta en historia om maktkampen mellan dessa två män då de har väldigt olika syn på hur gänget skall ledas.

När jag spelade GTA IV så försökte jag i största möjliga mån undvika motorcyklarna som transportmedel, då jag fann dem väldigt svårstyrda och absolut livsfarliga vid minsta incident. Detta ger givetvis inga goda förutsättningar när man skall spela som en medlem i ett motorcykelgäng i historiens 12-14 timmar, men lyckligtvis så har Rockstar gjort dessa fordon betydligt mer lättstyrda och Johnny håller sig kvar på bågen förutom vid de mest våldsamma kollisioner. Kontrollen är inte perfekt men dessa förändringar underlättar rejält, inte minst då man ofta skall åka i formation med sina gängmedlemmar.

The Lost and Damned har en ännu mörkare och allvarligare ton än GTA IV, något som bland annat avspeglas på grafiken som ser något grå och tråkig ut, och varken gällande utseendet eller historien är detta något som passar spelserien särskilt väl. Huvudpersonen Johnny är en genuint otrevlig typ och det är därför svårt att känna något engagemang för historien, till skillnad från hur fallet var med Niko som trots sina många hemska handlingar ändå kändes sympatisk genom hela äventyret.

1

Motorcykelgänget hamnar i regelrätt krig med såväl rivaliserande gäng som polisen, något som leder till att uppdragen alltför ofta består av massiva eldstrider med många inblandade. Visserligen så introduceras ett gäng nya roliga vapen såsom granatkastare och en automatpistol, men upprepningen känns snabbt tråkig och kontrollerna i GTA lämpar sig inte speciellt väl för dessa lägen jämfört med mer specialiserade spel.

En sak i GTA IV som inte riktigt kunde leva upp till förväntningarna var flerspelarlägena, men i The Lost and Damned får vi ett gäng nya sådana som är riktigt roliga. Min personliga favorit är "Chopper vs Chopper" där två spelare turas om att köra motorcykel och helikopter, där den i helikoptern skall oskadliggöra sin motståndare på marken varvid rollerna byts. Även "Races" är värt ett omnämnande då det ger sköna flashbacks till klassiska Road Rash när man kan plantera ett baseballträ i nyllet på närmsta medtävlare med ett välriktat slag.

The Lost and Damned är en underhållande upplevelse men med tanke på hur fantastiskt GTA IV var när det kom så kan jag inte skaka av mig besvikelsen helt.

Den andra episoden The Ballad of Gay Tony, är på många sätt en helt annorlunda upplevelse. Här är Liberty City och dess invånare betydligt mer färglada och den seriösa tonen är som bortblåst, vilket ger en både galnare och betydligt mer underhållande historia.

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!