Recension: Joe Danger

Vid första anblick är det lätt att försöka placera Joe Danger i ett fack. Ja, under hela mitt förhandstest av det var jag övertygad om att det var ett våghalsigt arkadracingspel med skön grafik. Väldigt roligt, men inte särskilt mycket djupare än så.

Men nu, över tio timmars spelande senare, har jag sett helt andra sidor hos spelet. Ja, i mångt och mycket är det här ett racingspel; en färgstark blandning av Excite Bike och Trials HD där man bränner fram genom banorna på tid, men vill man få tillgång till hela spelet och uppleva allt det har att erbjuda gäller det att tänka om.

Så här ligger det nämligen till. Den skadade och rätt skruttgamla stuntracingföraren Joe Danger försöker göra comeback, och för att lyckas med detta får man köra med honom genom spelets banor. När man har tagit sig över mållinjen låses ibland en ny bana upp, men för det mesta krävs det att man spenderar stjärnor för att få tillgång till nya banor. Stjärnor får man genom att uppfylla olika kriterier under banornas gång, som att samla mynt, småstjärnor, landa på måltavlor, samla bokstäverna D-A-N-G-E-R, hålla igång kombinationer från början till slut, komma först i ett lopp eller till och med kombinationer av dessa.

Tävlingsloppen mot datorn är snabba, men är öfta lite för korta för att de ska bli riktigt spännande.

Med dessa mål i sinnet börjar man spela Joe Danger på olika sätt, och en bana brukar få ett par tre genomkörningar innan man kammat hem full pott. Första gången kanske man tar det lugnt, samlar ministjärnor och träffar alla måltavlor, och helt plötsligt märker jag att jag har hanterat mitt uppdrag som om jag körde ett plattformsspel. Joe kan nämligen hoppa - på eget bevåg med sin motorcykel och turboboostar, eller med hjälp av flipperbumprar - och även styra sin riktning både på marken och i luften. Tack vare väldigt förenklad och spelarvänlig motorcykelfysik blir det snart självklart att stå stilla på bakhjulet en stund för att ladda turbon och sedan hoppa uppåt och bakåt för att nå den där sista stjärnan, och i såna lägen känns det mer som en korsning av Sonic The Hedgehog och LittleBigPlanet än något annat.

Det backas och tas nya rutter, och när detta avklarats är det dags att köra om hela banan på tid och hålla igång kombinationsmätaren från början till slut. Detta kräver inte bara att man håller sig på bakhjulet för att fylla turbomätaren och hålla kombinationen uppe, utan även att man sätter snygga trick när man hoppar och aktiverar sin boost för att hinna över mållinjen så snabbt som möjligt.

Att försöka lyckas sätta samman allt detta är sannerligen inte lätt, och trots väldigt förlåtande kontroller blir det en hel del kraschande. Ibland lyckas man efter tiotalet försök, medan svårare banor ser omstarterna krypa upp mot hundratalet. Som tur är blir det mer instinktivt än något att trycka på Select-knappen så fort man tabbat sig, och timmarna bara försvinner i ett disigt spelmoln där man sakta men säkert sugs in i den härliga zonen där man reagerar på sin omgivning utan medvetna handlingar.

Ducka, dubbelhoppa, turbo, volta, sväng upp, ducka, sväng upp, ned, ned, upp, upp, ducka, hoppa och i mål. Vanligtvis brukar denna typ av instinktivt spelande vara reserverad för musikspel, men i och med att vissa banor känns som rytmactionspel passar det rätt väl. Men Joe Danger är men än bara ett simpel plattformrytmactionracingspel.