Eurogamer.se

Limbo

Gränslandet som alla vill besöka

Du - ett barn på ungefär sju år - vaknar upp liggandes i en bisarr värld, där det enbart är svart och grått så långt ögat kan se. Varken människor eller djur finns i närheten, men du har en känsla av att man ändå inte är helt ensam. Till sist hör du något i den dunkla, något bisarra världen. Spindlar, maskar och, ja, till och med barn i din egen ålder. Men de finns inte där för att hjälpa dig framåt i gränslandet, utan de gör allt för att stoppa dig. Fällorna som de lägger ut är lika dödliga som avancerade, och det krävs ett starkt intellekt för att lyckas undkomma dem med livet i behåll.

Limbo är ett minimalistiskt indiespel, som enligt logikens alla lagar aldrig borde hamna i några som helst kommersiella sammanhang, men Microsoft såg en potential i att detta verk faktiskt kan slå igenom i den stora massan. Det är ju trots allt samma utgivare som ligger bakom storheter såsom Braid och The Misadventures of P.B. Winterbottom, och vi kan knappast klaga på deras fingertoppskänsla i att upptäcka stora succéer till sin digitala plattform.

1

Minsta träff, och det enda som återstår av dig är små, små bitar.

Ytan är något som jag aldrig har kunnat beskåda i ett tv-spel. De gråa färgerna sjunker in perfekt i den kontrastrika miljön, som levererar ett fantastiskt djup, trots att det i själva verket är i 2D. Men det slutar inte där, för detta är som sagt ett väldigt minimalistiskt verk, och det innebär att danska PlayDead Studios, som ligger bakom Limbo, har tagit bort allt som går att rensa utan att tumma på spelbarheten.

Det finns ingen energimätare, utan du dör direkt du kommer i kontakt med väldigt farliga saker. Det finns inte heller några bossar, "game over"-skärmar, eller andra avbrott som möjligtvis kan kasta dig ut ur upplevelsen. Du har bara två olika knappar att hålla reda på – a-knappen för hoppande, och b-ditot för handlingar, till exempel aktiveringsknappar, släpande av objekt och vrida på spakar.

2

Neonskyltar är farligare än vad tror.

För att ta dig framåt måste du lösa pussel som har kommit till liv tack vare en utsökt fysikmotor som tar hänsyn till precis allt i omgivningen, vars svårighetsgrad oftast håller sig på en fin balans. Oftast, eftersom det självklart blir mer utmanande ju närmare man kommer till slutet. Det är ju faktiskt själva syftet med ett spel, och skulle inte den stegra hade säkert ett flertal klagat över dess avsaknad. För mig blir det dock just det som gör att upplevelsen inte blir helt optimal.

När jag måste ta på mig tänkarmössan blir det för stor fokus på själva problemet, inte helheten. Jag rycks helt plötsligt ut ur den förtrollande stämningen, då det krävs extra uppmärksamhet och millimeterprecision i ens agerande, för att lyckas lösa de riktigt stora knivigheterna. Här hade jag gärna sett olika slags svårighetsgrader, även om det naturligtvis är svårt att justera till sådant utan att behöva ta bort hela fällor.

Äventyret är ändå helt fantastiskt under de två, tre timmarna som du det tar när man för första gången spelar Limbo. Det brukar ju sägas att mellantillståndet är ett horribelt ställe som ständigt utmanar ens mentalitet, men ifall det är på det här sättet har jag inga som helst problem med att besöka denna del av dödsriket. Om jag nu också kan hitta ljuset i slutet av tunneln.

Läs vår betygspolicy

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!