Eurogamer.se

Mass Effect 2

Såväl massivt som effektfullt

När Mass Effect kom för snart tre år sedan märktes det tydligt att BioWare var någonting stort på spåret. Inte nog med att de hade skapat en helt fantastisk värld med intressanta karaktärer och bakgrundshistorier så var det dessutom revolutionerande för hela rollspelsgenren på flera olika sätt. Tydligast var det kanske i de actionbaserade striderna, som hade mer gemensamt med de blyhagelstormande slagfälten i Gears of War än de enformiga svärdduellerna i Oblivion.

Rymdresans originalitet märktes även på många andra sätt, och dialogsystemet där du genom några enkla stödord snabbt kunde välja ungefär vad din karaktär skulle säga var helt genialt. Systemet ledde till att konversationerna fick en väldigt filmisk inramning, och till skillnad från klassiska rollspel bröts aldrig illusionen på grund av att spelaren tvingades läsa igenom tio olika svarsalternativ innan samtalet kunde fortsätta.

Trots en stark handling och flera nyskapande inslag var tyvärr Mass Effect långt ifrån felfritt. Striderna var förvisso nya för genren, men de hade knappast något att sätta emot traditionella actionspel då kontrollen var rätt klumpig. Utforskandet av den löjligt stora spelvärlden blev oftast riktigt tråkigt då solsystemen sällan var särskilt varierande eller snygga, och det enda som skiljde planeterna åt var oftast färgen på marken och avståndet mellan skördeplatserna. Det är synd att ett spel med så stor potential aldrig riktigt lyckades nå hela vägen upp till toppen, men så led det ju också av flera små skönhetsmissar.

Men ni vet vad man säger – lyckas man inte första gången är det bara att försöka igen – något jag är riktigt glad att BioWare gjorde. För i tvåan är nästan alla problem från föregångaren åtgärdade. Actionmomenten är nu i samma klass som renodlade actionspel, och med mer tyngd i vapnen märks det tydligt hur rollspelet förvandlas till ett skjutspel i samma ögonblick som du plockar fram ditt gevär.

Man kan även få slut på ammunition den här gången, det i kombination med att fienderna har blivit mycket smartare bjuder på en mycket större utmaning än föregångaren någonsin kunde drömma om. Lyckligtvis har även dina kamrater blivit intelligentare, dör de är det oftast på grund av dig, och att ge rätt order till dessa har nu en direkt avgörande roll för stridernas utgång.

Lagmedlemmarna är också titelns starkast kort, i alla fall när det kommer till spelets handling. Då du skiljts från din gamla besättning efter att spelets protagonist Shepard mer eller mindre varit död i två år, går merparten av spelet nu ut på att rekrytera nya talanger som kan hjälpa dig rädda världen igen. För att vara ett så mörkt spel är det oerhört färgstarka karaktärer det rör sig om, något som märks tydligt då jag bara några timmar in i spelet byggt upp starka relationer med mina nya vänner på TV:n. Den galne professorn Mordin får mig att skratta när han aktivt ventilerar sina tankar efter att ha fått en idé och nästan vricka tungan på kuppen, jag gråter en skvätt när döende Thane gör upp med sin övergivne son, och jag beundrar roboten Legions naiva tankar om krig.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!