Eurogamer.se

No More Heroes 2: Desperate Struggle

Japansk galenskap

Det är svårt att inte jämföra Suda 51 och hans utvecklingsteam Grasshopper med filmregissören Quentin Tarantino. Bägge har vid flertalet tillfällen mer eller mindre revolutionerat sina medier, och deras presentationer påminner på många sätt om varandras, inte minst när man ser till den råa humorn och de ständigt återkommande referenserna till andra verk. Dock är spelmediet ännu rätt så ungt, och Suda 51 är tyvärr hästlängder efter Tarantino på flera punkter, inte minst när det gäller dialogskrivandet.

För mig är 2008 års No More Heroes Grasshoppers svar på Kill Bill, med mycket action, minnesvärda lönnmördare att ha ihjäl och spektakulära svärddueller. No More Heroes 2 däremot känns inte alls som den naturliga förlängning Kill Bill Vol 2 var, utan mer som en upprepning av ettan, om än en finslipad sådan. Lite tråkigt kan tyckas, då många liknat första spelet med ett fulländat konstverk, och en traditionell uppföljare bara skulle bevisa att spelföretag inte är något annat än pengakåta massproducenter. Personligen är jag av en annan åsikt, och tycker att föregångaren förvisso var ett väldigt bra spel, men bara ett halvfärdigt verk med många fläckar som en uppföljare skulle kunna rätta till och färdigställa. Och det är också lite det som No More Heroes 2 gör, kompletterar originalet istället för att ta serien i en ny riktning.

1

För alla som har dålig koll på vad det här är för sorts spel är det något så ovanligt som en våldsam actionkomedi till Wii. Jag gillar inte att sortera in spel i fack som tjej- och killspel, men det är svårt att undvika dessa termer då No More Heroes 2 är själva definitionen av killspel. Det här är definitivt en titel skapat av stereotypa män, för stereotypa män. Därav inte sagt att det inte kan avnjutas av bägge kön, men i stort sett varenda kvinna i spelet gör anspelningar på sex. Kameran zoomar in på fler skumpande bröst än du kan räkna till, stringtrosor likaså, och varenda plagg i staden verkar ha torktumlats med för hög värme då kvinnorna i Santa Destroy visar mer hud än bikiniklädda tjejer på stranden. Blanda detta med ultravåld, ljussvärd, robotdueller och extrema mängder blod, där huvuden flyger åt alla håll och skurkar klyvs på mitten, och du har vad utvecklarna nog tror är varje tonårskilles våta dröm.

2

Nu är det dock inte så illa som det låter, och Grasshopper kommer faktiskt undan med varenda liten sexanspelning. Faktum är att allt är gjort på ett så underhållande sätt och hela tiden med glimten i ögat att dessa situationer snarare leder till hysteriska gapskratt istället för pinsamma tystnader, och jag är imponerad av hur varje liten svordom bara känns rolig här, då samma sak i nio av tio andra spel bara skulle klassas som osmaklig och kvinnoförnedrande.

Humorn är också spelets absolut starkaste punkt, och utöver överdrivet våld och en porrfixerad huvudperson parodisierar den framför allt andra spelserier. Precis som i ettan är spelet fullspäckat av referenser hämtade från alla möjliga spel och filmer, och de är oftast så snyggt gjorda att man gång på gång brister ut i skratt.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!