Recension: Pokemon HeartGold / SoulSilver

Så länge du inte har levt under en sten det senaste decenniet kan du knappast ha undgått fenomenet Pokémon. Likt en löpeld invaderade dessa fickmonster allt ifrån skolor och bussar till torg och parkbänkar i alla tänkbara utföranden. Säga vad man vill om den epilepsiframkallande animéserien, de dyra samlarkorten och det oändliga antalet leksaker, men en sak står säker – Pokémon är ett förbaskat bra spel.

För det är något speciellt med att fånga och träna upp de söta små monstren man stöter på i spelens universum. Ingen av konkurrenterna har ännu lyckats förmedla det där lyckoruset man får av att fånga en sällsynt Pokémon, eller se sin varelse utvecklas till nästa stadie i evolutionen. Dessutom är de härliga rollspelslandskapen och dess befolkning riktigt mysiga, och det finns alltid något att göra med sina små djur även om man tröttnar på att strida.

Bortser man från flippervarianterna och alla andra sidospår av Pokémon har det släppts fyra spel i huvudserien (bortsett från färgvarianterna vars största skillnad är vilka monster man kan fånga i dem). Först ut var Red/Blue, som några år senare fick en riktigt pampig uppföljare med nya inslag och fler monster att fånga. Äventyret var dessutom dubbelt så långt då man halvägs in i handlingen låste upp hela världskartan från det första spelet, och många betraktar fortfarande Gold/Silver som den bästa delen i serien. När det sedan kom en nyversion av Red/Blue till Game Boy Advance jublade fansen, inte för att de fick spela om första delen i serien, utan för att det plötsligt fanns hopp om en förskönad version av den överlägsna uppföljaren.

Nu, sex år senare, är den alltså här. I Pokémon SoulSilver/HeartGold får vi möjligheten att spela om fenomenets andra kapitel med förbättrad grafik, musik och en uppsjö av nya funktioner. Så gott som alla fräscha inslag från de senare spelen finns med här, och utöver utställningar och internetstöd har utvecklarna även slängt in en rad pekskärmsbaserade minispel. Dessa är av varierande kvalité men helt klart underhållande i små doser, och till skillnad från de tio friidrottsgrenarna man får spela är det picrossinspirerade casinospelet faktiskt riktigt beroendeframkallande.

Originalspelet kom för snart tio år sedan och innehöll redan då flera nyskapande funktioner, och utöver möjligheten att starta egen monsteruppfödning var det mycket snack om kassettens inbyggda klocka. På grund av denna blev du tvungen att planera ditt spelande över dygnet, då vissa monster bara visade sig under natten och andra endast på dagen. Många såg funktionen som en kul gimmick, men så här i efterhand kan nog alla hålla med om att det tillförde otroligt mycket till samlarhysterin, och funktionen är numera standard i de nyare titlarna.

Nyutgåvans motsvarighet till dygnscyklerna är utan tvekan det medföljande tillbehöret Pokéwalker, en tamagochiliknande pedometer som låter dig träna dina pokémon när du är ute och promenerar. Det är kanske inte lika banbrytande, men att kalla stegräknaren för en gimmick är ändå att gå för långt. Tillbehöret dras förvisso med flera brister som att dina monster inte kan utvecklas mer än en nivå per promenad, men jag gillar tanken att spel kan motivera barn att motionera. Att till och med jag släpat mig ut i naturen enbart för att rasta mina små monster borde räcka som bevis på att tillbehöret faktiskt fyller sin funktion.