Recension: Puzzle Quest 2

Det första Puzzle Quest-spelet var något av en överraskning när det släpptes för några år sedan. Spelet antog skepnaden av ett rollspel där man skulle rädda världen från ondska genom att resa land och rike runt, utföra uppdrag och öka i nivå samt samla på sig nya föremål. Det som skilde det mot andra spel var dock att alla strider och konflikter utspelades i form av ett pusselspel som använde sig av Bejeweled-spelmekanik.

Med detta menas att spelplanen är fylld med olikfärgade juveler, som måste flyttas och matchas. När tre eller fler av samma typ hamnade bredvid varandra försvann de, och de borttagna juvelerna fyllde på energidepåer som i sin tur kunde användas på att utföra handlingar och attacker. Slutmålet var att skada fienden tillräckligt mycket för att vinna, och så flöt det på genom hela spelet. Lika delar taktiskt tänkande och slump ledde till många sena nätter och missade tunnelbaneavstigningar.

Men sen verkade det som att utvecklaren Infinite Interactive tappade fotfästet. Flera misslyckade sidospel släpptes, bl.a. de undermåliga Puzzle Quest Galactrix och Puzzle Chronicles (5/10). Men nu i juli släpptes äntligen den riktiga uppföljaren Puzzle Quest 2.

Den största skillnaden jämfört med originalet är att perspektivet har förändrats. I stället för att man reser omkring på en stor världskarta och tar sig mellan städer har perspektivet zoomats in till ett fågelperspektiv där man ser sin hjälte snett ovanifrån. Här rör man sig mellan olika rum och får mycket mer direkta och personliga uppdrag. Gå till kyrkan och rädda min dotter, öppna den här dörren och hämta mitt örhänge, hämta en hink vatten och släck brasan. Nåja, så banalt är det kanske inte, men det kommer inte i närheten av de diplomatiska relationerna man ta sig an i ettan. Det tar sig visserligen efter ett tag, men uppstarten är mycket mer långsam.

Pusselelementen håller liknande klass som ettan, med gula, röda, blå, gula och lila juveler (för mana), dödskallar (för direktskada) och nyheten, attackjuveler. Manan används till att utföra färdigheter eller attacker, som att omvandla juveler av en viss färg till en annan eller paralysera fienden. Attackjuvelerna används till att utföra direktattacker med vapen som man samlar på sig under spelets gång, och är ett nytt sätt att skada sin motståndare. Det är ett intressant tillskott, men flyttar fokus från min favoritdel av originalet, nämligen kombinationskedjor.

Om man kombinerar fyra eller fler juveler av samma sort får man nämligen en till omgång, och mitt spelande kretsar primärt kring att få så många sådana som möjligt och skada fienden allt eftersom. Med hjälp av besvärjelser och prylar kan detta drivas på ytterligare, och i och med den nya juveltypen finns det mer att göra då den ersätter guldmynten från ettan.

Precis som i det första spelet finns det olika klasser att välja bland - tempelriddare (starkt försvar), barbar (bra attack och försvar), magiker (tål lite, har bra attacker) och lönnmördare (mycket kombinationer) - men med färre anpassningsmöjligheter rent utseendemässigt än i ettan. När man ökar i nivå får man nya färdigheter och besvärjelser, samt att man får välja vilka av ens egenskaper ska förbättras.

Mitt största problem med DS-versionen är att det är lite långsamt. Det här är ett bärbart spel som spelas under resor och så fort man har en sekund över. Då är det segt att det tar tio sekunder att starta en strid, och även om det låter som en petitess så är det exakt såna här saker som inte bör förekomma. Att fokus skiftat från världskartan till den nya vyn betyder även att det tar mycket längre tid att ta sig mellan områdena. Detta förklaras delvis med att det nu finns fällor som måste upptäckas och desarmeras (med liknande, men lite varierade minispel) och sidouppdrag, och det finns en del teleporteringsportaler man kan använda, men när jag saknar ändå den episka känslan från det första spelet.