Eurogamer.se

Sin and Punishment: Successor of the Skies

Rälsskjutare som spårar ur nästan direkt

Det var ärligt talat ett tag sedan jag engagerade mig i en riktig rälsskjutare, det vill säga ett spel som drar dig framåt som i en vagn medan du pangar på allt (eller iallafall nästan allt) som rör sig. Time Crisis och Space Gun är två klassiska exempel som jag ofta spelade hellre än bra - men båda två hade något en riktigt bra rälsskjutare måste ha för att överleva i längden; variation, balans och halsbrytande jäkla nonstop action.

Sin & Punishment: Successor of the Skies är den europeiska versionen av Sin & Punishment: Star Successor (det är alltså samma spel), vilket är en uppföljare till originalet Sin & Punishment: Successors of the Earth av samma utvecklingsstudio, Treasure. Ettan infann sig till Nintendo 64 år 2000 (men finns som de flesta vet sedan 2007 även till Virtual Console) och givetvis innebär debuten på Nintendo Wii framförallt ett jättekliv i det att styrningen sker med en WiiMote och inte en vanlig handkontroll. Räcker då detta för att skapa revolution inom genren?

Jag har inte mer än sett Sin & Punishment: Successors of the Earth spelas och kan alltså inte jämföra de båda - men en avgörande skillnad är att karaktären du spelar, Isa (killen) eller Kachi (den märkliga tjejen), inte bara springer till fots utan kan även flyga genom att du helt enkelt för spaken på din Nunchuk uppåt; vilket är tänkt att vara enkelt och smidigt. Men eftersom det tar sin lilla bråkdel av en sekund att lyfta så undviker jag hellre fiendens eld genom att hoppa eller undanmanövern i form av en sidorullning (då du är temporärt oträffbar); och dessutom väller det automatiskt in poäng för varje sekund du spenderar på marken, så flygförmågan är varken helt logisk eller endast av godo. Men spelet verkar via bandesignen vilja sträva efter att få upp mig i luften - även om jag själv inte alltid tycker att det är gynnsammast på grund av den extra svårighetsgraden i styrningen.

Resultatet blir alltså därmed en rälsskjutare där du på ett tvådimensionellt plan kan röra din figur över x- och y-axeln (lämpligtvis med vänsterhanden) samtidigt som du styr hårkorset och avtryckaren med din WiiMote (med högern). Rörigt? Jo lite - den som har ett välutvecklat split vision-seende belönas enormt; vi andra blir stundtals av med vårt alter ego i det fullkomliga regnet av kulor, eldsflammor, missiler och andra projektiler dina motståndare, stora som små, fullkomligt vräker över dig. Oavbrutet. Ibland känns det som att flygandet gör mig mer förvirrad än fienden.

1

Det här är action från början till slut utan vila. Fienderna är fantasifulla och varierande men det är nästan bara hos bossarna du fastnar och spenderar mesta tiden.

Sin & Punishment: Successor of the Skies är i sin helhet mycket kort, kanske bara fem timmar långt från bana ett till sju, men du lär spendera rätt mycket mer tid än så på att bara nöta in bossarnas rörelse- och skottmönster och på att låta hjärnan förstå att du ständigt måste röra dig samtidigt som du helst ska få in egna träffar också. De flesta rälsskjutare jag gett mig på ger någon form av kramp i avtryckarfingret men eftersom Sin & Punishment: Successor of the Skies i övrigt håller dig fullt sysselsatt med att styra både din karaktär och ditt sikte har Treasure vänligt nog gett oss en autofire som gör just det jobbet lättare.

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!