Recension: Red Dead Redemption

På pappret borde Red Dead Redemption inte tilltala mig. Kan inte säga att jag är ett större fan av Vilda västern, med få lysande undantag, och det senaste spelet från Rockstar Games jag tycker är roligt är Grand Theft Auto: Vice City från 2002.

Men som alla andra drogs jag med av företagets ypperliga PR-maskin och förväntningarna var riktigt höga när spelet efter en försening nere i Belgien till slut hamnade hemma hos mig för några dagar sedan. Höga förväntningar är farligt, speciellt när man ska försöka ge en nyanserad åsikt och risken för totalhaveri när spelet väl ligger i konsolen är överhängande. Det var med vissa farhågor jag startade upp spelet och tog mina första steg i det solgassande New Austin.

Året är 1911 och John Marston, omvänd bandit med ett tungt ok på sina axlar, har tvingat ta sig till USA:s vilda väst på jakt efter sin före detta kollega Bill Williamson. Det trista i kråksången är att John tvingas göra detta mot sin vilja då federala agenter hotar att skada hans familj om han inte ställer upp och gör detta för landets välbefinnande. Inte blir det bättre då han omgående åker på pumpen och nu står ensam mot Bills armé av skurkar och banditer. Att John är ute på djupt vatten är ingen överdrift.

Det är inte bara människor som är fiender.

Turligt nog är herr Marston inte en man som bara lägger sig ned och dör enbart för att världen inte roterar åt det håll han önskat. Med en bakgrund som bandit har han de färdigheter som krävs för att klara av den situation han befinner sig i, och det dröjer inte länge innan han har en plan, en brokig skara kompanjoner och resurserna för att ta sig an problemet med sin forna kollega.

Spelet utspelar sig som jag nämnde innan i den fiktiva staten New Austin. Motsvarigheten i vår värld borde vara Arizona eller möjligtvis New Mexico, då staten gränsar till en lika fiktiv provins i norra Mexiko och Kalifornien ska ligga precis väster ut. Ni som har sett någonting om den vilda västern vet vad ni har att vänta er. Som sig bör kommer ni att finna drivor av kaktusar, torr öken, blöta salooner samt en och annan sömnig nybyggarstad. Det finns även andra miljöer som områden med mycket träd och sjöar, men prärien och öknen dominerar.

Rockstar har lyckats perfekt med att få till Vilda västern-atmosfären, när man från första bildrutan sätter standarden för resten av spelet. En lätt romantiserad bild av hur det skulle kunna vara för invånare i denna del av världen som fortfarande kämpade för överlevnad på daglig basis. Tänk dig en blandning av tv-serien Deadwood och de bästa spagetti-västernfilmerna av Sergio Leone. En svårslagen kombination.

Det jag personligen tycker är lite skönt är den lite avslappnade inledningen. Ingen överdrivet hetsig action från start till slut, utan du luras in i ett tempo som tillåter dig att sjunka in i spelvärlden och ta till dig dess invånare. Du får lära dig grunderna för att utforska området på egen hand från start. Allt från att springa, hoppa, kasta hästsko och rida till att tämja vilda hästar, driva boskap och duellera lärs in på några få och underhållande uppdrag. När sedan huvudberättelsen sparkar igång ordentligt är du en av Vilda västerns bästa pistolmän.