Recension: Singularity

Flickor och pojkar, damer och herrar, jag ska härmed vara helt ärlig med er. Innan jag stoppade Singularity i min Xbox 360 hade jag av någon anledning nästan noll koll på det. Quake är det första jag tänker på när jag hör namnet Raven Software men förutom det ringer det faktiskt inga större klockor. Jag är dock riktigt förälskad i Singularity, och nu ska jag försöka berätta varför.

På ön Katorga-12 experimenterar ryssarna med energikällan E99, och någon gång på 1950-talet kommer detta att leda till en katastrof som man kallar för Singularity. Den ryska regeringen bestämmer sig för att mörklägga händelsen och hela ön. En hel del år senare, nämligen år 2010, skickas Nate Renko ut på uppdrag för att undersöka den radioaktiva strålning som tycks komma från Katorga-12. Väl där hamnar han mitt i en röra där en ondsint man vid namn Nikolai Demichev strävar efter att återigen ta upp de gamla experimenten, men på en mycket större skala. Läge för en ännu större katastrof med andra ord.

När herr Renko vaknar upp efter en helikopterkrasch och lite trevande försöker lokalisera sig känner jag mig faktiskt inte alls vidare imponerad. Jag stör mig lite på bristen på inställningar och tycker att det känns lite tomt utan radar eller någon som helst form av riktmärken, tycker inte att spelets utseende är något att hänga i julgranen, och jag sitter och gör narr av vapnen som jag tycker låter mer som futtiga leksakspistoler än något annat. Jag avfärdar det snabbt som ett halvdant actionspel i mängden.

Men sedan händer plötsligt något. Jag hittar tillbehöret som hela spelet egentligen bygger på, TMD:n (Time Manipulating Device), en manick som man trär på armen med krafter utan dess like. Det kanske mest påtagliga är att den kan skruva tillbaka tiden på olika föremål och förflytta dem från 2010 till 1955, eller vice versa.

Detta kan man utnyttja i strider för att ge ens fiende en otrevlig överraskning, och man kan till exempel återställa omgivningarna till tidigare skick för att lättare ta sig fram eller för att hitta ledtrådar. TMD:n kan dessutom lyfta saker eller skapa en sfär som tillfälligt stoppar tiden. Och just här börjar spelet övertyga mig om att jag faktiskt har haft väldigt fel.

Ett tag sedan blir spelet ständigt gradvis bättre och bättre, och det är nästan så att jag ett tag undrar var sjutton det hela ska sluta. Innan saker och ting går helt överstyr, eller faller platt för den delen, planar det ut sig och Singularity gör en perfekt landning som håller hela vägen till slutet.