Recension: Split/Second: Velocity

Efter mina långrandiga utläggningar om att jag minsann inte gillar bilspel och att det åtminstone krävs en hel del explosioner för att få mig att gå i spinn verkar det som att spelutvecklarna har hajat till och lyssnat. Alldeles nyss avverkade jag ModNation Racers (läs recensionen här), som var fullt av turboplattor, höga hopp och rejäla mängder vapen, och den senaste veckan har jag nött Split/Second: Velocity från Disney Interactive - ett spel som präglas minst lika mycket av storslagna krascher och rejäla smällar som av gaspedalspressande och bredsladdar.

Vad Blackrock Games, som även är utvecklarna bakom 2008 års extravaganta fyrhjulingsracingspel Pure, har gjort med Split/Second: Velocity är att låta sig inspireras av det mer än två år gamla Burnout Paradise när det gäller grunderna. Vi bjuds på snabb och snygg racing med snygga bilar, stämningsfull kvällssol och välskapta vägar. Och så har de släppt ned Criterions spel i ett Death Race-liknande tv-program där förarlösa bilar tjuter ned för gatorna i olika lopp. Målet är att få tillräckligt med poäng för att avancera vidare till nästa program, och det finns totalt tolv program med sex lopp vardera.

Informationen som visas på skärmen för ens bil må vara knapphändig, men allt finns samlat på ett och samma ställe så att man slipper distraheras av annat.

Själva körandet är enkelt och gränsar nästan till det banala. Gasa med en knapp, bromsa med en annan och styr med den analoga spaken. Om du bromsar lätt i en kurva fyller du på din actionmätare, vilket också sker när du ligger bakom en annan förare eller hoppar från ramper. Mätaren består av tre segment, och dessa kan spenderas på att aktivera fällor och händelser på banan. I de flesta fallen innebär aktiveringen att en explosion sker och bråte täcker banan framför dig och slår ut motståndet, men det går även att aktivera tillfälliga genvägar. Väljer man istället att fylla på mätaren helt kan man aktivera nästa Power Play-förmåga, och av dessa finns det bara några per bana.

Dessa är givetvis mer storslagna, och kan innebära allt från att man ändrar om stora delar av banans rutt till att man aktiverar större attacker, som att ett tåg kraschar in i sidan av vägen eller att hela hus rasar. Alla attacker, stora som små, aktiveras när man ser måltavlor ovanför sina rivaler, så det finns alltid goda chanser att man ska lyckas. Just detta ger tävlandet en hel del strategi, då det gäller att lära sig banorna för att veta när dessa superattacker ska utföras vid bästa tillfälle.

Det blir inte nådigt suddigt ibland, men det passar alltid väl in i färgdesignen.

Det gäller även att ha lite koll på var man befinner sig på banan, då det inte alltid är fördelaktigt att ligga etta. Ofta kan det löna sig att ligga på andra eller tredje plats en längre tid, fylla på mätaren helt och sedan aktivera sina attacker vid rätt tillfälle. Detta då spelet använder sig av den klassiska gummibandstekniken som är så vanlig i racingspel. Oavsett om du ligger etta eller på åttonde plats går det nämligen krascha sig till en sistaplats, eller att hinna ikapp sina rivaler med skickligt körande, då den artificiella intelligensen gör sitt för att spänningen ska ligga på topp hela tiden.