Recension: StarCraft II: Wings of Liberty

Det är ovanligt i denna bransch att en utvecklare tar sådär tolv år på sig att producera en uppföljare till ett extremt framgångsrikt spel. Blizzard är dock inte som alla andra, utan har råd att ta tid på sig på grund av att slutresultatet alltid är snudd på perfekt.

Att de har en obegränsade resurser skadar inte heller, förstås, men Blizzard har alltid gett mig intrycket av att de är perfektionister. Sedan jag fick det första StarCraft av min far som en grabb på tio år har jag dock hunnit leva mer än halva min livstid och även upplevt renässansen av RTS-genren genom spel som Ground Control och Company of Heroes.

Även om de i mitt tycke aldrig lyckats överträffa det tolv år gamla mästerverket, har de utvecklat genren och öppnat för annorlunda speltyper och på många sätt återuppfunnit det Dune II och det kanske mer kända Command and Conquer startade.

Därför gick jag in med en viss skepsis angående spelets till synes ålderstigna upplägg, men blev överraskad över den lätt revolutionerande enspelarkampanjen, som berättar historien om Jim Raynor och hans kamp mot både diktatorn Arcturus Mengsk. Raynor hjälpte till att få den tidigare nämnda diktatorn till makten, då han trodde sig stå på samma sida mot den förtryckande regeringen, detta innan Mengsk visade sina rätta färger och förrådde hans ideal genom att använda Zerg mot regeringens maktsäte. På så sätt dödade han även miljontals civila, och till råga på allt övergav Mengsk Raynors kärlek Sarah Kerrigan.

Kerrigan dog dock inte, utan blev tillfångatagen av Zerg som muterade henne till sin nya ledare - Queen of Blades - som mördade hon flera miljarder människor. Det är en självdestruktiv och självbeskyllande Jim Raynor som spelaren får ta kontrollen över, och genom den runt 20 timmar långa kampanjen får man följa den välskrivna och den sannerligen episka handlingen. Allting har dock inte att göra med Raynors hämnd, utan en stor del av kampanjen spenderas med att samla tillgångar och trupper för att förstärka Raynors armé och försörja den fortsatta kampen mot Mengsk.

StarCrafts modell med att följa en linjär linje där i stort sett varenda uppdrag gick ut på att samla resurser och bygga en armé för att utplåna motståndaren alternativt styra ett fåtal viktiga hjältar är som bortblåst, och ersatt med ett betydligt bättre system som ger en varierande kampanj. Man får alltid fick uppleva något nytt, vilket är exakt det som denna uppföljare lyckas med så bra och där den innovation som jag befarade inte fanns faktiskt syns tydligt.

En majoritet av uppdragen har också mer exotiska inslag som tågrån, undvikande av eldväggar och drösvis av annat som uppenbarligen skapas just för ett specifikt uppdrag. Min absoluta favorit var dock helt klart det zombieinspirerade uppdraget där en koloni måste rensas från byggnader som Zerg infesterat. De tidigare stackars kolonisterna har förvandlats till zombier, och som odöda vanligtvis gör i spelens och filmens värld dyker de bara upp på natten.

Det gäller alltså att rensa byggnader på dagarna, och på natten skydda basen mot en anstormande härd av levande döda. Tar du för många dagar på dig att rensa byggnaderna så svämmar helt enkelt kolonisterna över dig och det är kört.