Veckans Retrokanon är en numera återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är en kort jämförelse med motsatsen.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och denna gång tänkte jag kika lite på retrospel av militärtyp. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. NHL 06 duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Airborne Ranger (1989, Commodore 64, Amiga, Amstrad CPC, Atari ST, PC (DOS), ZX Spectrum)
Innan jag hört talas om Metal Gear och Garrett i Thief-serien endast var ett glitter i sin mors ögon hade vi Airborne Ranger, det första spel jag körde där smygande och försiktighet var en gångbar taktik.
Förstörbara byggnader. Airborne Ranger= Bad Company ver.0.1
Microprose var under 80-talet simulatorernas mästare med klassiker som Gunship och F117 Stealth Fighter. Airborne Ranger var deras försök att göra en simulation som handlar om elitsoldaten i sig snarare än utrustningen runt denna. Du skulle kunna säga att det var förfadern till Battlefield- och Call of Duty-spelen långt innan dessa titlar ens fanns som gula Post It-lappar på någon projektledares vägg.
Du startar som en nyexaminerad elitsoldat som direkt blir inkastad i uppdrag som innefattar allt från räddandet av krigsfångar till lönnmördande av fientliga officerare. Det var bara att ta fram ryggsäcken, välja passande utrustning, spänna på sig fallskärmen och pallra sig ut till det väntande planet. När du sedan flyger över området där uppdraget utspelar sig släpper du ned den extra utrustning du valt, dessa paket kan sedan plockas upp under uppdragets gång.
Spelvärlden är extra vacker när man ser den från luften
Därefter gäller att själv hoppa ut och ta sig från landningszonen till uppdragets mål utan att avlida vilket inte är helt lätt då du kan stöta på allt från minfält till skyddade kulsprutenästen och bunkrar. Det visar sig snabbt att om du kan ta dig fram utan att synas har du en klar fördel. Ser du ett litet vattendrag är det bara att krypa ned i det, kniva ner soldaten som står och dagdrömmer på andra sidan utan tanke på en attack från vattnet, detta görs med fördel innan luften i lungorna tar slut. Efter ett väl utfört uppdrag är det tillbaka till basen för befordran och medaljer för att direkt skeppas vidare till nästa krigsskådeplats.
Att försöka utföra sitt uppdrag utan att dra till sig allt för mycket uppmärksamhet satte sina spår och det visas sig än i dag då jag, som jag nämnde i början, har en förkärlek till spel som till exempel Thief där smygande har stor betydelse men också att jag gärna spelar som krypskytt eller något annat lömskt i dagens populära krigsspel.
Veckans retrokalkon: Rambo: First Blood II (C64, ZX Spectrum, Amstrad CPC )
Kolla. Sylvester Stallone!
Till skillnad från det mer raffinerad Airborne Ranger handlar First Blood II om endast en sak, slakta allt i din väg. Det är i princip inget fel med det vi har flera liknande spel från denna tid som är roliga och som i dag räknas som klassiker, Commando till exempel.
Det här var dock en soppa utan dess like och jag kommer ihåg att det enda jag ville var att hitta helikoptern, för det verkade coolt. Utan fusk var det dock omöjligt och med fusk märkte jag att spelet var extremt tråkigt och fullt av buggar som gjorde att det knappt gick att spela, om det gick att starta överhuvud taget. Dessutom är det ett filmlicensspel och vi hatar ju sådana, eller hur?
Nå, minns du? Var det bättre förr?
