Svenskar är ganska uppskattade på arbetsmarknaden utomlands, det är helt korrekt. Förvisso ganska beroende på vad man arbetar med.
Men, "ett folk som inte är vana att kämpa och arbeta hårt" tolkar jag som ett litet angrepp på (senare-delen-av-70)-80-90talsfödda 'ungdomar'. Och det är ett angrepp som är ganska rättfärdigad.
Vi HAR haft det relativt lätt, jämfört med äldre generationer. Vi har aldrig varit i krig. Vi har egentligen inte råkat så jäkla illa ut i ekonomiska svackor, och vi har från relativt tidig ålder fått höra att vi kan bli vad vi vill bli. Vi har haft en jäkligt bra skola, med i princip hur fria tyglar som helst att utbilda sig till vad man vill, utan en tanke på vad samhället behöver för arbetskraft. Vi har väldigt sällan "tvingats" ut i jobb som vi kanske inte velat ha. Och det har väl litegrann dragits till sin spets i dagens ny-utskolade ungdomar.
Kollar vi lite kort på ett par olika sammanställningar av "drömyrken" så hittar vi:
Arkitekt, psykolog, sjuksköterska, sjukgymnast, civilekonom, baskettränare, professionell magiker, ögonläkare, barnmorska, polis, journalist, beteendevetare, musiker, speldesigner enligt en helt informell undersökning som en andra årets gymnasieklass genomförde.
E24 publicerade en undersökning i februari förra året: ingenjör, entreprenör, författare, personalchef, ekonom, musiker, managementkonsult, pilot, äventyrare, fotograf.
Det är ju all fine and well. Bra, stabila (?), välavlönade yrken. Men vad med resten av de relativt samhällskritiska funktionerna? Ingen vill väl bli bagare, sophämtare, städare, polis, industriarbetare, brandman, kassörska, osv. Nej, idag är det nog snarare musiker, bloggare, kändis, fotograf, och så vidare. Ungdomar fostras överlag både hemma, och av media, att de måste "bli något". De förväntar sig påbörja sin drömkarriär så snart skolan är slut. De såkallade "skitjobben" får väl någon annan ta? Argumentationen "invandrare stjäl våra jobb" klingar ganska falskt när dessa arga ungdomar inte arslar sig söka jobb som inte har tillräckligt hög status, eller är fina nog.
Och vi är absolut inte ensamma om detta. Under rätt många år när jag pendlade dagligen till Danmark ( för att jobba ) så var det väldigt många svenska ungdomar som också pendlade. Danmark led inte av ungdomsarbetslöshet, utan snarare brist på ungdomar. De danska ungdomarna ville inte ha "skitjobb" såsom cafearbete, servitör, bartendrar, butiksarbete på deltid. Det var inte glamoröst nog. Det fanns således en "brist" på "underbetald" (med danska mått mätta) arbetskraft. Och så gör väl även Norge nuförtiden. För att den inhemska befolkningen inte "pallade", eller hellre gjorde andra sysslor. Jag är rädd att vi är på väg på samma håll här hemma. Average 18åring vill nog snarare bli känd än att faktiskt utföra ett "klassiskt hårt" jobb.
Naturligtvis finns det undantag. Och visst generaliserar jag litegrann här, men inte mer än någon annan i forumtråden. Men, det är åtminstone den uppfattningen man ganska lätt kan få.