Thor i superhjälteformat har varit en del av Marvels mytologi sedan 1962 då Stan Lee, Larry Lieber och Jack Kirby skapade karaktären. Det behövdes ett komplement till Hulken och Lee fick idén att välja en gud. Han antog att läsarna av Marvel-serier redan var välbekanta med grekiska eller romerska gudar och att fornnordisk gudatro kunde vara intressant att undersöka.

Det är lätt att förstå varför denna pantheon lockade då det finns en ganska omfattande mytologi med intressanta karaktärer och intriger att dra inspiration ifrån. Thor som egen serietidning blev väldigt populär genom åren och den har i runda slängar kommit ut i närmre 600 nummer utöver deltagande i andra tidningar.

Filmen som nyligen kom baseras på ett manus av Babylon 5-författaren J. Michael Straczynski, medan Matt Fraction står för spelmanuset. Det är två relativt åtskilda historier med väldigt få gemensamma beröringspunkter. Som ren kuriosa kan även nämnas att RockPaperShotgun-grundaren och tidigare Eurogamer.net-recensenten Kieron Gillen skrivit ganska mycket av nuvarande serietidnings manus.

Naturligtvis infinner sig ett mått av skepticism rörande filmbaserade licensspel, men SEGA har inför Thor: God of Thunder dels bytt utvecklare från de som låg bakom de kritiskt sågade Iron Man-spelen, samt tagit sig friheten att inte slaviskt följa filmens handling.

När spelet börjar är Asgård är under attack av frostjättar från det närliggande Jotunheim. Jag ikläder mig rollen av Thor, greppar min pålitliga hammare Mjölner och kastar mig direkt in i striden.

Här börjar jag se var den största inspirationen till spelet är - nämligen God of War. Det är med andra ord ett standardiserat tredjepersons actionspel som jag hamnat i.

Jag besegrar en mindre våg fiender med en blandning av lätta attacker, tyngre attacker, grepp och magiska krafter. Det är en ganska kort process - jag är ju trots allt åskguden.

Attacken på Asgård avvärjs kvickt men Thor vill naturligtvis hämnas. Oden befaller honom att inte förvärra konflikten mot frostjättarna, men Loke kommer med en ypperlig plan för att hämnas på deras ledare Ymer. Sagt och gjort, jag lyckas med Lokes hjälp prata mig förbi den allseende Heimdall och tar mig via bron Bifrost ned till köldens rike Nifelheim för att påbörja min revansch.

Färden mot upprättelse tar oss igenom ett antal av Yggdrasils nio världar. Utöver besöket i Nifelheim reser vi till Muspelheim, ljuset och eldens rike, samt det övergivna Vanaheim. Miljöerna är visuellt varierade men oerhört slätstrukna transportsträckor med små avbrott för diverse kamper lite då och då.

Stridandet är ju det centrala i den här typen av spel, och här är det dessvärre spelets största brist. Det känns aldrig utmanande eller svårt, bara långtråkigt.

Råa knapptryckningar repeteras i en evighet känns det som. Fienderna, oavsett om det är frostjättar, eldjättar eller mindre monster, är förutsägbara och tråkiga. Det går alldeles för utmärkt att hamra enkla attacker tills alla fiender på skärmen ligger döda.

About the author

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Skribent

Fredrik spelar hellre roll än boll, och gärna med lite japansk galenskap inblandad.

Fler artiklar av Fredrik Johansson

Kommentarer (2)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons