Transformers: Dark of the Moon

Less than meets the eye

Senast jag var ordentligt insatt i striden mellan Autobots och Decepticons var nog någon gång på 80-talet.

Bumblebee var en ganska liten, gullig och rapsgul Volkswagen, Optimus Prime var en rejäl amerikansk flaggmålad långtradare och Ratchet var en söt ambulansbil. Varför Megatron, ledaren över Decepticons, kunde byta form till en pistol kopplade jag däremot aldrig.

En snabb titt på Wikipedia säger att det hänt en hel del sedan jag senast hade koll men Transformers: Dark of the Moon är väldigt bra på att förklara vad som händer, vilka som är snälla och elaka.

Spelet utspelar sig mellan de två senaste Transformers-filmerna Revenge of the Fallen samt den kommande Dark of the Moon. Det är menat att agera brygga mellan dessa, men med tanke på att jag inte sett Revenge of the Fallen kan jag inte bedöma huruvida den gör det på ett bra sätt eller inte.

Nåväl, grundpremissen är att Autobots och Decepticons har fortsatt sina stridigheter nere på jorden, men efter händelserna i Revenge of the Fallen ser det ut som att Decepticons har flytt jorden helt.

Autobots, ledda av Optimus Prime, tror inte helt på detta och har lite dåligt samvete över att deras stridigheter försatt mänskligheten i fara och i sin godhet tar de på sig att jaga och oskadliggöra resterande delar av Decepticon-styrkan.

Transformers: Dark of the Moon är uppdelat i sju kapitel – hälften spelas som Autobots och den andra halvan som Deceptions. Det leder till ett lite splittrad intryck då du halvvägs igenom spelet byter sida. Handlingen känns inte helt genomtänkt och passar heller inte riktigt ihop. Detta kan dock vara en brist från min sida, då det kanske är tänkt att knyta ihop saker som skett i någon film jag har missat.

I varje kapitel är en eller ett par Transformers huvudkaraktärer och uppdragen är ganska varierade – vi får spela med kända namn som Bumblebee, Ironhide, Sideswipe för att nämna ett par kända Autobots. Alla dessa har sina egna styrkor, svagheter och krav på olika taktiker.

Bumblebee är mer av en spejare med ganska lätta vapen medan Ironhide är en rejält tankliknande konstruktion som med sina tunga vapen orsakar massiv strukturell skada på omvärlden.

En nyhet från förra spelet är att våra robotar numera har tre former – ren robotform, ren fordonsform och vad spelet väljer att kalla en Stealth Force-form som är en hybrid av de båda. Stealth Force-läget ger lite mer offensiv kraft, bättre stryktålighet och ökad rörlighet jämfört med fordonsformen; exempelvis kan du röra dig rakt i sidled.

Precis som föregående spel är det ett actionspel i tredje person. Kontrollerna är ganska intuitiva, men då knapplayouten ändras beroende på den form du antagit kan det ibland leda till feltryckningar i stridens hetta.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Skribent

Fredrik spelar hellre roll än boll, och gärna med lite japansk galenskap inblandad.

Relaterat material

FeatureAndréas krönika #8: Vad vill du se på Eurogamer Sverige?

För att Eurogamer Sverige ska bli bättre behövs din åsikt.

FeatureHär är det bästa från årets GDC

Lucas plockar ut godbitarna från mässan.

FeatureDärför ska du vara taggad på Quantum Break

Vi berättar anledningarna till varför du ska hålla koll på Remedys kommande tredjepersonsskjutare.

Fallout 4: fusk och konsolkommandon

Alla kända konsolkommandon för PC-versionen av spelet.

Recension: Resident Evil: Revelations 2

Alex har som vanligt köttat ner zombie-horder. Börjar han ledsna?

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading