Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Ultima Underworld: The Stygian Abyss (PC, 1992)

Erfarna äventyrare kunde njuta av fuktiga grottor och mörka katakomber långt innan datorernas uppkomst, men under 80-talet blev denna lite udda fetisch tillgängligt för en helt ny publik. I diverse mörklagda rum runt om i världen letade människor efter gömda skatter och slogs mot faror större än spindelväv och alger i spel som Dungeon Master och Wizardry.

1
Ät svärd, din gamle orch!

Även om många får en nostalgisk glimt i ögat vid nämnandet av dessa spel så var det i min värld inte förrän Eye of the Beholder och framför allt veckans kanon - Ultima Underworld: Stygian Abyss - som grottorna blev tillräckligt bekväma för att utforska under längre tid.

Det som gjorde Ultima så mycket bättre var att det hela kändes som att du spelade i realtid snarare än att vanka fram i en ruta i taget, men friheten i designen på banorna samt kontrollerna drog sina strån till stacken. Allt var inte längre trånga korridorer utan miljöerna var klart mer varierad än tidigare och när det kommer till kontrollerna kunde du nu även titta upp och ned, vilket var ganska stort då det begav sig.

För att göra det hela än lite roligare var pusselsektionerna mer engagerande och allt som oftast stötte du på andra personligheter som inte enbart gick ut att banka på, utan som du även kunde interagera med. Kanske låter detta inte särskilt speciellt så här 20 år senare, men provspela gärna några titlar utan denna illusion av frihet och du kommer direkt att känna dig instängd och klumpig.

Att de två spelen i denna spin-off dessutom fungerade som en slags brygga mellan delar i episka Ultima-sviten gjorde det hela lite större än andra spel i genren.


Veckans Retrokalkon: Ultima VII: The Black Gate (SNES, 1994)

Ultima-spelen har ofta haft någon slags kvalitetsstämpel på sig, även om inte alla riktigt fått legendarisk status.

2
Det sämsta av Ultima och Zelda?

Dock finns det några riktigt svarta får och konsolportningen av Ultima VII: The Black Gates till SNES får sålla sig till denna mindre glamorösa skara.

I ett försök att sko sig på Ultima, såväl som Zelda, skapades ett actionäventyr där du som The Avatar - Ultima-spelens huvudperson - sprang omkring och bankade på fiender och föremål.

Tyvärr misslyckades de helt med att fånga Zeldas charm och Ultimas storslagna historia och av någon outgrundlig anledning blev dessa två seriers avkomma en styggelse som helst bör glömmas bort, eller möjligtvis brutalt dödas i en mörk grotta nära dig.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (2)

About the author

Mikael Åkesson

Mikael Åkesson

Artikelredaktör

Prylnörd som spelat tv- och datorspel sedan början av 80-talet. Har en förkärlek till spel med mycket smyg- och stealth-inslag och håller Thief II som höjdpunkten i genren och ett av de bästa spelen genom tiderna.