Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Dungeon Master (A500, 1987)

Egentligen är det fantastiskt (eller katastrofalt, beroende på hur man ser på det /red.anm.) att vi lyckats hålla igång en veckolig serie av Retrokanoner i drygt två år - utan att ha med Dungeon Master. Spelet omnämndes som hastigast i Mikaels nostalgiska minnen från Ultima Underworld, men en alldeles egen hyllning har FLT Games gamla Atari-original aldrig fått.

Dungeon Master var kanske inte starten för 3d-baserade rollspel på riktigt, men för många kändes det faktiskt så. I ett rutnät av gångar, sedd från ett förstapersonsperspektiv, vandrar du runt med fyra hjältar i klump och stöter på varelser som också rör sig fritt bland korridorerna.

"Genom att placera spelaren i förarsätet gav Dungeon Master en illusion av att penna-och-papper-rollspelen nu var på riktigt i din dator."

1
Objekt i din omgivning var ofta klickbara med muspekaren, vilket var nytt. Vad händer om jag trycker på dörrknappen när mumien står på tröskeln?

För att förstå Dungeon Masters betydelse är det viktigt att komma ihåg att i stort sett samtliga rollspel på den tiden var turbaserade historier med symboler som var tänkta att grovt beskriva hur ditt äventyrargäng och dess omgivning såg ut. Genom att placera spelaren i förarsätet gav Dungeon Master en illusion av att penna-och-papper-rollspelen nu var på riktigt i din dator. Allt skedde i realtid, och de misstag du gjorde där var oåterkalleliga och tiden att fundera var knapp.

Samma illusion av närvaro förstärktes också av att varelsers trampljud och enstaka grymtanden kunde höras på avstånd, och mycket primitiva ljuseffekter gav också en känsla av djup och realism. Dungeon Master var inte först med sådana effekter, men titeln utklassade allt dåtida motstånd genom att utföra det bäst.

En annan nymodighet var sättet på vilket magi skapades; ur ett slags alfabet av runor kopplas valfria tecken ihop och bildar antingen en fungerande kombination eller bara fiasko. Eldrunan tillsammans med runan som betyder vingar kunde kombineras och blev till en flygande eldboll.

Veckans Retrokalkon: Cave Kooks (C64, 1983)

2
Ungefär lika roligt då som det ser ut nu.

Dungeon Masters framgångskoncept ledde ofelbart till en hel hög kloner som alla försökte göra upplevelsen ännu bättre. Förvånansvärt få lyckades med detta, och en av de märkligare aspekterna av spelbranschens kloningstendenser är varför det ens görs kloner som redan från start är sämre än originalet?

Cave Kooks från Mike Wacker på Mogul Communications är en uppenbar klon av Dig Dug från Namco år 1982. Wacker gjorde sig ett litet namn på att skapa värdelösa kloner av kända arkadspel han sedan sålde. Att han lyckades i början av 1980-talet, innan både Internet och förekomsten av medvetna spelkonsumenter är väl en sak - men att det än i dag släpps dåliga kloner av bra spel är för mig en gåta.

I dag är Cave Kooks ganska kul som retroraritet, men för åttaåringen som fick detta inslaget i julklappspapper för 30 år sedan är det för evigt förknippat med besvikelse.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (5)

About the author

Jimmy Wilhelmsson

Jimmy Wilhelmsson

Eurogamer.se - Editor

Jimmy är redaktör på Eurogamer.se och har varit med sedan C64:ans glada dagar. Hans favoritsyssla är att gräva i saker du inte visste att du bryr dig om.