Recension: Monaco: What's Yours Is Mine • Sida 2

Gauntlet möter Ocean's Eleven

Om spelaren arresteras blir den figur som åkt dit otillgänglig för resten av uppdraget. Spelaren har tre försök på sig att besegra varje byggnad innan misslyckandet resulterar i en arrestering. All framgång sparas så den cyniske kan offra två spelkaraktärer på framgångens altare. Mot slutet av spelet använder jag den taktiken rätt flitigt även om det knyter sig lite i magen när min lilla hjälte förvandlas till ett pixligt skelett.

Grafiken är som sagt primitiv, men den är inte otydlig och spelet är på ett sätt oväntat detaljerat. Till exempel får både ficktjuven och hans apa svarta kostymer när de klär ut sig som vakter. Det är också alltid fullt klart vilken typ av rum jag befinner mig i. En extra charmig detalj är spelets musik, till stor del bestående av plonkigt jazzpiano för den där lyxiga kuppkänslan.

Förutom enspelarläget finns möjlighet till samarbetsspel med upp till tre kompanjoner. Jag har bara spelat spelet med en vän men det var ruggigt underhållande. Vi planerade angreppssätt, nyttjade varandras specialstyrkor och agerade lockbeten för varandra. Samarbete är nästan ett krav om du vill plocka allt guld på de svårare banorna. Vilket absolut är värt mödan. För om du är riktigt bra på att norpa åt dig guld låses en alternativ sidohandling upp, där spelets grundhistoria berättas ur en helt annan synvinkel.

"För pixelnostalgikern som vägrar erkänna att grafisk begränsning innebär ett spelmässigt handikapp är detta spel ett svårslaget argument."

Jag blir direkt förälskad i Monacos grafiska enkelhet i kombination med spelets tveklösa charm och stämning. Detta spel har mer med glamourösa Hollywood-filmer att göra än många av de största spelbolagens filmiska slagskepp. Spelets attityd fångar mig direkt och när jag spelar tänker jag mer på den franska solkustens överdåd, bubblande champagne och vakters ficklampor som speglas i marmorgolv än på fyrkantiga spelfigurer födda i en ålder då tv-spel fortfarande bodde i arkadhallar.

Det finns dock några svagare punkter. Spelets artificiella intelligens är alldeles för uppenbart skapad för att luras. Ibland beter sig vissa vakter lite för korkat och rätt ofta uppmanar spelet till rå kraft och löpstyrka framför finess och elegans. Dessutom blir spelet bara svårare, men aldrig annorlunda. Så om du inte faller direkt kommer du nog inte att charmas längre fram.

Monaco: What's Yours Is Mine är typexemplet på ett spel som hade haft mycket svårt att överleva utan digital distribution. Det kräver definitivt en älskare av "gammal" grafik för total uppskattning och hade aldrig överlevt en större lansering. Men över Xbox Live Arcade eller Steam fungerar det utmärkt. För pixelnostalgikern som vägrar erkänna att grafisk begränsning innebär ett spelmässigt handikapp är detta spel ett svårslaget argument.

8 /10

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (2)

About the author

Anton Bjurvald

Anton Bjurvald

Contributor

Relaterat material

FeatureAndréas krönika #8: Vad vill du se på Eurogamer Sverige?

För att Eurogamer Sverige ska bli bättre behövs din åsikt.

FeatureHär är det bästa från årets GDC

Lucas plockar ut godbitarna från mässan.

FeatureDärför ska du vara taggad på Quantum Break

Vi berättar anledningarna till varför du ska hålla koll på Remedys kommande tredjepersonsskjutare.

Fallout 4: fusk och konsolkommandon

Alla kända konsolkommandon för PC-versionen av spelet.

Recension: Resident Evil: Revelations 2

Alex har som vanligt köttat ner zombie-horder. Börjar han ledsna?

Andra saker på sidan...

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading