Om jag skulle utse E3:s gulligaste spel så är det Media Molecules plattformspussel i papper. Tearaway är dock inte bara sött så tänderna ramlar ur utan även uppfinningsrikt, inspirerande och fullständigt förtrollande.

Det hela börjar med ett besök av en budbärare, byggd av budet hen bär med sig. Lagom meta men inte så förvirrande som det låter. Efter presentationen av erbjudandet att ge sig in i Tearaways cellulosaäventyr får jag välja om jag är man eller kvinna, ett tredje alternativ för alla som inte känner sig bekväma i något av de två facken finns inte. Men enligt spelets game director Rex Crowle kan den begränsningen komma att försvinna i de n slutgiltiga versionen.

- Vi har haft diskussion inom studion huruvida vi ska lägga till ett tredje alternativ eller inte men än så länge är det inte klart, säger han när jag frågar honom.

När min profil kompletterats med ögon- och hudfärg så är jag redo för spelets utmaningar. En liten filmsnutt tar mig in i världen där Vitans kamera placerar mitt rödbrända ansikte i rollen som solen. Ett finurligt och roligt sätt att inkludera spelaren på. Handlingen i spelet är inte heller så viktigt, här är pysslandet i centrum.

Spelet är otroligt pedagogiskt upplagt. Allt som Vitans främre tryckskärm manipulerar är markerat med tumavtryck, det som styrs av baksidan är istället mönstrat med Playstations geometriska ikoner. Därför behövs egentligen inte någon genomgång av hur spelet styrs. Lite motvillig hjälp får jag, Media Molecule vill trots allt kittla min upptäckarlusta och nyfikenhet, vilket absolut lyckas.

Papper har aldrig prasslat, rasslat, vikts och rivits på ett mer övertygande sätt i ett tv-spel.

2013/articles//a/1/5/9/4/9/7/6/eurogamer-bwon1x.jpg

Jag sugs snabbt in i spelandet, speciellt när jag på vissa ställen kan pressa upp mina fingertoppar in i spelet genom att röra vid baksidan av Vitan. Mina digitala avatarer har lite mer välskötta naglar än jag själv men närvaron blir ändå total. Efter en stund kommer jag på mig själv med tanken att jag egentligen håller i en liten portal till en egen värld, så pass djupt suger Tearaway in mig.

Till stor del handlar det om den utmärkta pappersfysiken och det lika noggrant återskapade ljudet i spelet. Papper har aldrig prasslat, rasslat, vikts och rivits på ett mer övertygande sätt i ett tv-spel. Men det är inte bara pappret som låter bra.

En liten stund in i spelet stöter jag på trummor i bongo-familjen. Med dem kan jag få budbäraren att hoppa upp på högre nivåer i spelet. Genom lätta knackningar på vitans baksida skapas ljuv slagverksmusik och den lilla pappersvarelsen far iväg vidare i spelet. Crowle avslöjar att det finns ett enklare dragspel senare i spelet. Förutom produktionen av ljuva toner kan den också blåsa bort pappersfiender.

Jag får också klippa och klistra en del. Den första utmaningen är att fixa en kunglig krona till en bäver. Färglada pappersark i kombination med min klart bristande fingertoppsprecision resulterar i något som en fyraåring blivit besviken på. Men jag känner mig ändå lite glad när jag limmar fast mitt alster i pannan på den tacksamma gnagaren.

Precis som i alla plattformspel med självaktning finns här ett samlingselement. De eftertraktade objekten är dock inte stjärnor eller guldringar utan konfettistora pappersbitar. Efter att ha samlat tillräckligt många snuttar belönas spelaren med nya mallar, material och andra skaparverktyg.

En rolig detalj är att alla varelser är vikta ur riktigt papper, så om du gillar bäverkungen kommer du kunna gå in på Tearaways hemsida och få ut mönstret för att vika en egen kopia att pryda ditt hem eller arbetsplats med.

Efter förra årets Gamescom var jag lite fundersam om inte Assassin's Creed III: Liberation skulle tvinga mig att skaffa mig en Vita även privat, nu är jag helt övertygad om det är Tearaway som blir det första spelet i min samling. Jag ser verkligen fram emot mer av denna värld när spelet släpps i slutet av oktober i år.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

Anton Bjurvald

Anton Bjurvald

Contributor