Final Fantasy XV är ett spel som redan hunnit ha sin beskärda del problem. Under de nio år (!) som det varit under utveckling har spelet hunnit byta både plattform, inriktning och sedermera namn. Det har skjutits upp fler gånger än jag orkar räkna, och har nästan blivit lika mytomspunnet som The Last Guardian och Duke Nukem Forever med sina förseningar.

Under de senaste två åren har det dock varit tydligt att spelet är på frammarsch, och i onsdags fick jag nöjet att bekräfta det med egna ögon när jag provspelade spelets demoversion, Episode Duscae, i Stockholm. Trots min knappa tid med spelet (endast en timme) så hann jag uppleva en hel del, och gick från att vara en skeptiker till att bli en varm anhängare.

I demoversionen är huvudkaraktären prins Noctis och dennes manliga resesällskap strandsatta mitt ute i ingenstans till följd av att deras bil gått sönder - och för att laga den behöver de pengar. Till slut kommer de på att de kan få prispengar för att döda ett stort monster som härjar i skogen, och så börjar avsnittets huvuduppdrag. Det första som slog mig var hur naturligt och trovärdigt samspelet mellan de fyra karaktärerna var - de kändes verkligen som ett kompisgäng som var ute på resa, med alla de gliringar och det beteende som hör därtill. Den engelska dubbningen var överraskande bra, och läppsynkningen faktiskt ännu bättre. Det rådde en allmänt skön stämning mellan karaktärerna även om "dudebro"-känslan ibland var lite för närvarande. Jag saknade många gånger en kvinnlig karaktär som kunde balansera ut det lite. Jag har inga tvivel på att många sådana kommer figurera genom hela spelet, men att ingen av huvudkaraktärerna är tjej gör mig lite orolig. Spelets regissör sedan fjolåret, Hajime Tabata, har tidigare sagt att han varit ute efter att fånga en roadmoviekänsla i spelet och visst, det har han lyckats bra med. Jag hade dock föredragit att han valt att emulera en annan roadmovie än typ Wild Hogs.

1
Världen som Square Enix skapat i Final Fantasy XV är verkligen makalös. De har fått till en blandning mellan det vardagliga och spektakulära som verkligen får spelet att kännas eget.

Square Enix har pratat en hel del om den stora världen som spelet utspelar sig i, och jag måste säga att den gjorde mig imponerad. Spelets stil överlag är faktiskt rätt fantastisk - de har lyckats få till en superintressant blandning mellan moderna inslag som bilar och utstyrslar från den verkliga världen, och vapen, monster och strukturer som ser ut att vara tagna från Lovecraft-berättelser. Det var faktiskt rätt häftigt att gå runt på slätten och se exotiska monster och supermärkliga byggnader vid horisonten, och veta att det faktiskt var möjligt att gå dit. Tyvärr märktes det rätt tydligt här att spelet faktiskt inte är klart; även om bildfrekvensen för det mesta var stabil (runt 30 bildrutor per sekund) så dippade den ibland samtidigt som spelet ofta såg lite kantigt ut. Missförstå mig inte nu - karaktärerna och omgivningarna var superdetaljerade och ljussättningen väldigt vacker - men vissa saker, som det svajande gräset och vissa strukturer, såg helt enkelt rätt så halvkassa ut. Det borde vara lätta grejer för Square Enix att fixa innan lanseringen, dock.

Spelets stil överlag är faktiskt rätt fantastisk - de har lyckats få till en superintressant blandning mellan moderna inslag som bilar och utstyrslar från den verkliga världen, med vapen, monster och strukturer som ser ut att vara tagna från Lovecraft-berättelser.

Min favoritgrej i hela demoversionen, och det som jag tror kommer vara den största vattendelaren i hela spelet, är det nya stridssystemet. Innan jag fortsätter vill jag bara säga att jag var väldigt dålig på det (så dålig att halva min speltid gick åt att försöka komma igenom den tutorial som behandlade strider), och att jag är rätt säker på att det inte var särskilt väloptimerat ännu. Men när jag fick det att funka var det helt otroligt, likt första gången jag slogs i Batman: Arkham Asylum. De menytunga striderna från Final Fantasy XIII har ersatts med ett mycket mer flytande och dynamiskt system som känns igen från både Final Fantasy Type-0 och Kingdom Hearts-serien. Det är ett system som tvingar dig att noga hålla reda på vad din fiende gör - om du inte duckar eller parerar i tid dör du, och det fort. Den som försöker buttonmasha sig igenom striderna kommer få se Game Over-skärmen väldigt ofta, och har du inte koll på din magimätare är du körd. Med så kallade magic points (MP) kan du utföra specialattacker och teleportera, båda vilka är fullständigt nödvändiga för att lyckas i striderna. MP-mätaren, precis som hälsomätaren, fylls på över tid, men för att få den att göra det snabbt måste du antingen hitta ett objekt att gömma dig bakom eller en hög byggnad att teleportera sig till.

3
Monstrena i spelet är supersnyggt designade, och ofta rätt brutala att slåss mot om man inte är försiktig.

I sina bästa stunder kändes striderna superrealistiska och dynamiska, ungefär som att motståndaren inte var datorstyrd, och jag blev nästan häpen över hur bra det kändes. Tyvärr hände det som sagt inte alltför ofta. Jag vet inte om det var jag som inte hann lära mig systemet ordentligt eller om det var dåligt optimerat, men jag hade ibland supersvårt för att få min karaktär att slåss som jag ville. Speciellt tajmingen var oerhört svår att greppa - det tog mig en hel kvart att klara av den tutorial som behandlade pareringar, och lika lång tid att lista ut hur jag på ett konsekvent sätt kunde ducka. Sålunda fick jag ofta storstryk i striderna, inte minst mot det stora monstret som var demoversionens huvuduppdrag. Hur jag än försökte kunde jag inte besegra det, och jag kunde inte avgöra om det var för att jag var dålig eller inte. Det var liksom inte uppenbart som i Dark Souls, där dödsfall nästan alltid beror på en själv och nästan aldrig på att spelet är orättvist.

Jag är ändå optimistisk inför Final Fantasy XV. Det verkar välskrivet, snyggt och framför allt roligt att spela. Om Square Enix får stridssystemet att fungera så tror jag att det här spelet kan bli riktigt speciellt, och det är faktiskt endast tack vare det som jag nu för första gången på evigheter faktiskt ser fram emot att spela ett JRPG-spel igen.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (4)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Fler artiklar av Lucas Jones