Recension: Xenoblade Chronicles 3D

Den första exklusiva titeln till New Nintendo 3DS är här, och det är minst sagt en matig rollspelsupplevelse.

När Nintendo utannonserade New Nintendo 3DS var ett av de hetaste snacken kring enheten de exklusiva titlarna. Som tidigare bekant är New 3DS kraftfullare än sin lillebror 3DS, utan att för den sakens skull vara en ny plattform. Detta fick många, inklusive undertecknad, att rynka pannan. Att spotta på de miljoner spelare som redan hade en 3DS och tvinga dem att köpa om konsolen igen kändes inte riktigt genomtänkt.

Xenoblade Chronicles 3D är den första exklusiva titeln till New Nintendo 3DS. Spelet är kort sagt för krävande för att gamla 3DS ska orka med det, och efter över 30 timmar förstår jag varför. Spelet är helt enkelt groteskt stort för att vara en bärbar titel.

Xenoblade Chronicles är i grunden ett Wii-spel. Det släpptes lös i Japan redan 2010, kom till Europa 2011 och efter en intensiv kampanj - kallad Operation Rainfall - fick även våra vänner på andra sidan atlanten chansen att få spela igenom det 2012. Om det beror på att fansen så ihärdigt tjatat på Nintendo låter jag vara osagt, men den slutade likväl med att rollspelsälskare i USA inte bara fick ta del av både Xenoblade Chronicles, utan även The Last Story och Pandora's Tower.

2
Stora och öppna miljöer lockar till utforskande.

Jag missade Xenoblade Chronicles när det begav sig, något jag skäms för än idag. När spelet släpptes hade jag precis sålt av min Wii, till följd av spelbrist, och köpt mig en Playstation 3 istället. Dumt, jag vet, men därför jublade också rollspelsnörden inom mig när Xenoblade Chronicles 3D utannonserades till New Nintendo 3DS. Min kropp var redo och nu, ett tiotal angenäma timmar senare, är jag faktiskt ganska nöjd.

Vid tidens början utkämpade två titaner en strid på liv och död. Ingen av dem överlevde, men deras kroppar skapade den värld som Xenoblade Chronicles 3D utspelar sig i. I rollen som Shulk - en föräldralös tonårskille med typisk animefrisyr - spenderar dagarna med att försöka lösa mysteriet bakom lasersvärdet Monado. Hans hemstad blir en dag attackerad av de robotliknande och fientligt sinnade Mechon och till följd av räden dör hans älskade och situationen blir för Shulk högst personlig. Han ger sig därmed iväg för att söka hämnd och banar vägen för en story som, enlig klassisk japansk rollspelsformel, är lika banal som den är pinsam.

Nu tycker jag sällan att en tung story är det viktigaste i japanska rollspel. Jag är i stället av åsikten att spelens stridssystem, gigantiska världar och bisarra karaktärer är det största nöjet. Det är här Xenoblade Chronicles 3D briljerar och bjuder på slagsmål som har mer genensamt med rollspelspärlor som Final Fantasy XII än turbaserade strider á la Pokémon. Istället för att slumpmässigt springa på fiender och svära över strider jag verkligen inte vill utkämpa, väljer jag själv när jag vill slåss. Samtliga monster syns direkt på banan och jag kan med vänster och höger axelknapp peka ut den fiende jag vill attackera och därmed dra igång en fight. Det ska även tilläggas att allt detta sker i realtid utan separata "arenor".

Och världarna i Xenoblade Chronicles 3D är verkligen enorma. Att Monster Games lyckats konvertera ett så pass massivt spel, med så stora och väldesignade miljöer, till en konsol som Nintendo 3DS är för mig otroligt. Kreativiteten har verkligen inte varit sparsmakad och det är lätt att tro att världen jag traskar runt i under min jakt på att likvidera monster faktiskt är verklig. Till skillnad från den väg som exempelvis Final Fantasy XIII gått - med extremt linjära banor - är Xenoblade Chronicles 3D öppet och lockar till utforskande. Spelet är proppat med sidouppdrag som snabbt drar åt sig den uppmärksamhet som huvuduppdraget skriker efter. Att bara vandra runt, slå ihjäl bestar och samla på sig prylar är en upplevelse i sig.

Många förknippar rollspel, och speciellt japanska sådana, med meningslösa strider för att samla på sig erfarenhetspoäng. I Xenoblade Chronicles 3D får du även poäng av att gå runt och upptäcka saker, vilket inte bara ger mer variation och dynamik till karaktärsbygget, utan uppmuntrar även dig att utforska varje millimeter av spelvärlden. Att söka upp strider mot svagare monster för att få det där sista strecket på erfarenhetsstegen är därmed puts väck, vilket är något jag uppskattar oerhört mycket. Det är nämligen dessa moment som gör att jag vanligtvis tröttnar på rollspel. Tack och bock för den, Nintendo.

1
Den horribla skärmen på 3DS gör att många detaljer går om intet.

Det trista med Xenoblade Chronicles 3D är dock avsaknaden av vettiga karaktärer. Alla är mer eller mindre stöpta i samma klyscha vilket gör att jag inte bryr mig särskilt mycket om dem eller deras mål. Dialogerna är dessutom rentav horribla och tvingar mig att plocka fram skämskudden gång på gång. Jag stör mig även på den mängd tutorials som matas på löpband och det faktum att det krävs att jag köper till mig uppgraderingar av mina attacker. Men det värsta är inte spelets spel, utan snarare konsolens. Det märks att Xenoblade Chronicles 3D utvecklas med massor av små detaljer som inte gör sig rättvist på konsolens lilla skärm. Dessutom, till följd av den hemska upplösningen, blir spelet så stundtals grötigt att jag måste kisa för att skilja på olika saker.

Men om du kan stå ut med dessa punkter är ändå Xenoblade Chronicles 3D ett trevligt spel. Med sina runt 40 - 50 speltimmar finns här mycket att beta av, och för den som gillar att samla finns det en hel del godis att upptäcka. Om du däremot redan spelat Wii-versionen så ser jag ingen anledning till att ge dig i kast med spelet igen, då (vad jag läst) skillnaderna mellan den och New 3DS-diton är minimala. Kom bara ihåg att köpa ett nytt minneskort om du satsar på den digitala versionen, då spelet drar betydligt mer än de sparsmakade 4GB som följer med vid köp av New Nintendo 3DS.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Andréas Göransson

Andréas Göransson

Chefredaktör

Från de skånska myllorna i söder kommer Eurogamers chefredaktör. Uppväxt med en Gameboy i sina svettiga labbar var Andréas länge Nintendo-frälst. Detta kom att ändras under mitten av 90-talet då Sony släppte sin gråa förstfödda. Sedan dess spelar Andréas det mesta, även om Pokémon fortfarande ligger honom närmast om hjärtat.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Quantum Break

Tillbaka till framtid... Nutid... Adam har spelat Quantum Break!

FeatureFörtitt: LEGO Marvel's Avengers

Vi har lekt bland dansk plast och amerikanska superhjältar.

Följ Eurogamer.se på Närcon Vinter 2016!

Med packade väskor slänger sig Gabriel iväg till Närcon Vinter 2016.

FeatureSåhär var PC Gaming Show

Det här är vad sjutton PC Gaming Show var.

FeatureAndréas krönika #6: Om Jonas Pettersson

Det sker lite ändringar på redaktionen och Andréas berättar om vad som sker, rent praktiskt.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading