Recension: The Escapists

Andréas har lekt kung över fängelset och blev ganska uttråkad.

Klockan är strax innan 12 och vakterna uppmanar oss att bege oss till lunchsalen. Jag slår mig ner vid ett bord för att äta min måltid, och så gör även de andra fångarna. Ingen yppar ett ord. Stämningen är tryckt.

Jag kastar en blick åt höger. Där sitter Johnny. Han är förbannad på Charles. Anledningen är ganska diffus. Det enda jag får veta är att Johnny och Charles är ovänner. Charles har tydligen lagt näsan i blöt en gång för mycket, och det räcker för att Johnny ska ilskna till. Han nickar åt mig och erbjuder mig 30 guldmynt i utbyte mot att jag ger Charles en omgång välförtjänt stryk.

1

Och vem är jag att tacka nej? Jag har nämligen lovat Andrew en chokladkaka och den kostar lustigt nog precis 30 guldmynt. Tajmingen kunde ha varit sämre och på köpet får jag högre status i fängelset. En win-win-situation hur jag än ser på det. Jag reser mig upp och beger mig hastigt ut i korridoren. Lunchen är slut och det gäller att isolera Charles. Annars finns risken att vakterna upptäcker mig och beblandar sig.

Själva fighten sker odramatiskt. Jag väljer knytnäven i menyn och börjar att puckla på Charles. Han försöker fly men jag är betydligt snabbare och starkare. Alla timmar som spenderats på det lokala gymmet har gett resultat. Med en välriktad höger sänker jag Charles som dreglandes segnar mot golvet. Jag får min belöning direkt och på kuppen chansen att plundra hans ficka. Jag rycker åt mig en tvål. Den går att kombinera med en blöt strumpa som tillsammans bildar ett utmärkt verktyg jag kan använda till att ta mig ur min cell.

2

The Escapists är ett mysigt spel, det kan jag inte förneka. Som titeln antyder utspelar sig spelet på ett fängelse. I rollen som en fånge bland många ska jag träna, infiltrera gäng och komma på den perfekta planen för att fly. Jag bildar allianser, gör mig ovän med allt och alla - detta komplett i en retrodoftande skrud som är betydligt charmigare än det repetitiva innehåll som spelet dessvärre har.

Dagarna i fängelset förflyter enligt ett stående schema - på morgonen samlas gruppen för inspektion innan det vankas frukost. Därefter tilldelas jag en smula fritid innan det är dags för mig att jobba, gymma, duscha och käka lunch. Dagen fortsätter med lite mer fritid innan den till slut avrundas med kvällsinspektion och sovdags. Mer komplicerat än så är det inte.

Om det är något Hollywood lärt mig så är det att en flyktplan aldrig är enkel. Och så är det även i det här spelet. Det krävs planering, åravis av grävande med teskedar och millimeterprecis skicklighet för att snärja rätt personer runt mitt finger. Det gäller att sköta alla dåd snyggt, i synnerhet slagsmålen och fickstölderna, för att undvika vakternas uppmärksamhet. Ju mer jag provocerar dem, desto större är risken att de lägger mig på minnet och är extra uppmärksamma på mig. Om jag går in i andra fångars celler så blir de förbannade, om jag bankar någon gul och blå offentligt så blir de än mer upprörda. Ju fler övertramp, desto surare blir livet till slut i fängelset.

3

Och om det är enkelt att få ett dåligt rykte! Jag fick under vissa sessioner börja om banan från början då situationen blev allt för ohållbar. Efter att ha orsakat ett megaslagsmål i matsalen blev alla fångar arga på mig. Detta straffade sig rejält och jag hade inte en chans att byta, låna eller köpa saker av någon. Med tanke på att kärnan i The Escapists är att hålla sig sams med rätt personer så var det bara att bita i det sura äpplet.

Det stora problemet med The Escapists är dock variationen. Där spelet underhåller kungligt de första fem timmarna börjar det sakta men säkert gå upp för mig att jag gör samma sak, om och om igen. Miniuppdragen går i samma stil - sno en sak av en fånge och ge den till någon annan, prygla en vakt, träna kondition. Ibland mixtrar jag olika saker och skapar nya. Varva detta med dagliga sysslor, ännu mer träning, några fler slagsmål och saken är biff.

Potentialen finns där, helt klart. The Escapists är charmigt på lika många sätt som det är omständigt och ofokuserat. Med lite mer utvecklingstid, bredare variation på de dagliga rutinerna och en tightare story hade detta kunnat bli så mycket mer. Nu slutar spelet med ett "meh" på tungan.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Andréas Göransson

Andréas Göransson

Chefredaktör

Från de skånska myllorna i söder kommer Eurogamers chefredaktör. Uppväxt med en Gameboy i sina svettiga labbar var Andréas länge Nintendo-frälst. Detta kom att ändras under mitten av 90-talet då Sony släppte sin gråa förstfödda. Sedan dess spelar Andréas det mesta, även om Pokémon fortfarande ligger honom närmast om hjärtat.

Relaterat material

FeatureTrailern - spelvärldens samhällsfara nummer ett?

Alex om ständigt krossade förväntningar i spelvärlden.

FeatureThrowback Thursday: Eternal Sonata

Så mycket mer än bara ett spel.

FeatureThe Witcher III: En värld utan kompromisser

Adam har fått chanen att intervjua Witcher-teamet om spelvärlden i deras efterlängtade rollspel.

Tävling: Vinn massor av Fallout-prylar

Prylar och loot - vi tävlar ut ett härligt Fallout-paket.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading