De senaste årens indie-boom har låtit oss uppleva nyutvecklade spel som doftar, och ibland nästan smakar, som spelen gjorde en tid då denna underhållningsform enligt många kändes lite mer äkta. Äkta på ungefär det sätt som många skivälskare ser på äldre musik - de som gräver fram gamla garage-vinyler från 60-talet för att konstatera hur mycket mer "på riktigt" musik en gång kändes.

Många indiespel har tydligt inspirerats av Nintendos 80-tal - Nintendo Entertainment System - spelkonsolen som var först med att invadera var och vartannat vardagsrum. Formatets stora utbredning har i efterhand skapat ett nostalgiskt skimmer som saknar motstycke, och även om det är en fantastisk inspirationskälla så har dessa spel mest gödslat idéer i mitt huvud - hur kan vi ta denna nostalgiorgie vidare? Kontentan av dessa önsketänkande tankar är att det behöver inte bli så komplicerat att utveckla konceptet.

1
Ett nyare spel med klockren 8-bitgrafik. Mega Man 9 hade högst sannolikt kunnat portas till en riktig NES.

Jag var alltid en av dem - de där som höll Nintendos första spelkonsol allra kärast. Nintendo Entertainment System, eller NES, var helt enkelt det som för många definierade tv-spel. På senare år har jag dock inte kunnat undgå att ifrågasätta denna uppfattning. NES var visserligen en av de första konsolerna att förvandla livlösa pixlar till högklassig underhållning, men jag vill nu mena att det var först generationen efter som dessa magiska bildpunkter fick blomma ut till sin fulla potential. Jag pratar såklart om Super Nintendo Entertainment System - SNES. Konsolen med de där berömda 16 bitarna som ingen egentligen förstod vad de stod för, förutom att de var dubbla till antalet gentemot NES:ens 8, och således gjorde maskinen dubbelt så bra som sin föregångare. Oavsett om den var dubbelt eller tio gånger så kraftfull så var det inte för inte som den nu slitna termen pixelperfektion uppstod som ett sätt att beskriva några av konsolens höjdpunkter.

Jag var alltid en av dem - de där som höll Nintendos första spelkonsol allra kärast.

Egentligen var ju faktiskt SEGA först in i 16-bitars racet med sin Mega Drive, eller Genesis som den hette i Nordamerika och Japan. Bristen på konkurrens höll den dock tillbaka, och det var inte förrän Sonic The Hedgehog presenterade sig som fick vi se vad den svarta lådan egentligen gick för. SEGA och Nintendo kröp fram ur sina skyttegravar, och från första parkett såg vi på hur det berömda 16-bitslaget tog sin början.

3
Frågan är om någonting bättre definierar termen 16-bit än Super Metroid?

SEGA och Nintendo kröp fram ur sina skyttegravar, och från första parkett såg vi på hur det berömda 16-bitslaget tog sin början.

När 16-bitarseran sedan avslutades hade en hygglig spelskatt vuxit ut till en skattkammare av underhållning. Både SEGA och Nintendo hade pressat sina maskiner till bristningsgränsen vilket lett till spelgrafik som kändes oöverträffbar. Ändå det var nu dags för förnyande och Sony presenterade sin första Playstation, SEGA sin Saturn och Nintendo sin Nintendo 64. Spelutvecklarna övergick med dessa till att göra en polygonbaserad 3d-grafik som faktiskt, åtminstone till en början, såg rätt bedrövlig ut. Jag tror vi var många som redan då börjat tycka att allt kändes - eller åtminstone såg ut - bättre förr.

Vad jag nu vill och önskar från alla dessa duktiga, fantastiska och underbara hjältar till självständiga spelutvecklare är att få smaka lite på det som hade hänt om till exempel Nintendo och SEGA aldrig skrotat de konsoler som satte punkt för pixeleran. Tiden är inne! Ge mig helt nya äventyr som på ett autentiskt sätt emulerar det ikoniska utseendet Super Metroid, Secret of Mana, Donkey Kong Country och alla andra mästerverken hade. För faktum är den sena 16-bitarestetiken står sig oerhört bra än idag - ett tidlöst utseende som med helt annan värdighet åldrar sig än till exempel de tidiga Playstation-spelen gör. Hur charmigt NES 8-bit än må vara så känns det som att vi i och med indiespelen fått återuppleva den eran i åtminstone några små doser. Varför inte visa samma kärlek till 16-bitseran?

2
Fantastiska To The Moon kom snubblande nära det jag i texten eftersöker. Ändå kändes det aldrig riktigt som ett autentiskt SNES-spel.

Varför inte låta 16-bit, liksom 8-bit, bli mer av en genre än en svunnen era

En av de största, och förmodligen viktigaste förändringarna vi fått i och med de moderna spelen är berättandet. Visst fanns det ofta ett narrativ under 16, ja till och med 8-bitarseran, men dessa gick sällan in på några djupare områden. Att kombinera allt det vi lärt oss av till exempel berättande i spel med den där frasiga SNES och Mega Drive-estetiken tror jag hade kunnat leda till flertalet kommande mästerverk. Varför inte låta 16-bit, liksom 8-bit, bli mer av en genre än en svunnen era? Visst går det att hävda att till exempel Fez utseendemässigt påminner om ett Snes-spel, men jag vill mena att spel som Castle in The Darkness, Shovel Knight och inte minst Mega Man 9 på ett helt annat sätt andas NES än vad till exempel Fez andas SNES. Det finns också säkerligen flertal spel som faktiskt lånat inspiration från Nintendo och Segas andra generation, men dessa har i så fall gått mig förbi för jag kan inte på rak arm nämna ett enda nyare spel med detta tydliga utseende.

Vad gäller tillvägagångssätt för utveckling så finns egentligen inga genvägar. För att få den sanna 16-bitskänslan krävs nästan att dessa nya spel också är spelbara på de konsoler som de inspirerats av. Huruvida utvecklingsprocessen bör ske på samma typ av utrustning som dåtidens spelstudior använde sig av skall jag låta vara osagt, men moderniseringskompromisser bör undvikas för bästa möjliga resultat. Så kila nu iväg och servera mig nya SNES och Mega Drive-spel - med ett klassiskt yttre och ett modernt inre. För lika mycket som jag vill tillbaka, vill jag också framåt. Ju snabbare desto bättre.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Alex Pettersson

Alex Pettersson

Skribent

Alex är en allätare och lapar i sig det mesta inom spel. Dark Souls, Metroid och Uncharted får helt enkelt slåss med FIFA om uppmärksamheten i sladdljungeln under tv:n. Och eftersom han är så förbaskat gammal har han också minst 25 års erfarenhet av spelande.

Fler artiklar av Alex Pettersson

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

RekommenderatRecension: Castle In The Darkness

Alex har besökt pixelparadiset

Recension: Hotline Miami (PS3/Vita)

Livsfarliga telefonsamtal

Eurogamer.se lägger ner - tack för att du läste

Vi har kommit till vägens ände. Nu vänder vi blad.

Super Mario Run kommer inte till Switch

Men du har väll en smartphone?

Annons