Hands down. Super Nintendo är en av mina favoritkonsoler genom tiderna. Under konsolens storhetstid levererade utvecklarna spel som inte bara var episka då, utan fortfarande går att plocka upp och spela igenom. Jag har tagit en titt på fem spel som jag anser är de bästa konsolen levererade.

Att peka ut fem spel som är mina favoriter är ingen lätt grej att göra. Under de drygt 10 år, eller 13 år om du bodde i Japan, som konsolen fanns på marknaden så släpptes det otroligt många spel som var riktigt bra och det skulle inte vara några som helst problem att göra en lista på mina 50 favoritspel. Men för att spara min, och er, tid så kör vi fem.

Det finns med stor sannolikhet en risk att just dina SNES-favvisar inte är med i denna lista. Det beror troligtvis på att jag är vansinnig och/eller en idiot. Eller så har vi helt enkelt blivit förälskade i helt olika spel. Lämna din favoritlista i kommentarerna, eller i forumet, så kan vi slåss om saken där.

punch

Super Punch-Out - Det enda sportspel jag kan utstå
Jag har aldrig varit ett fan av varken Fifa eller NHL. Sportspel, förutom extremt arkadiga bilspel, har fallit av min radar helt och hållet. Förutom Super Punch-Out. Det var det första relativt sportiga spelet jag satte tänderna i som jag faktiskt ville fortsätta spela. Jag har bokstavligt talat spenderat år med spelet då jag fastnat på olika ställen varje gång.

Först var det Dragon Chan i andra ligan. Jag var ung och vårdslös och trodde att jag kunde använda samma taktik som mot tidigare slagskämpar, det vill säga att ducka jämt, slå när det finns möjlighet och sedan dunka in ett gäng power-slag. Det råa slagsmål jag hade med Dragon Chan fick mig att lägga ner spelet och i stället gå vidare till ett annat Sneslir. Ett år senare tog jag upp kontrollen igen. Kom till Dragon Chan. Spöade Dragon Chan. Blev lycklig. Gick vidare till Mr. Sandman och det hela började om igen.

Detta händelseförlopp höll på rätt länge och historien upprepade sig gång på gång innan jag till sist fick in det sista slaget på Nick Bruiser, den sista bossen i den sista ligan. Ridå. Applåder. Evig lycka var det jag trodde jag skulle känna. Och det gjorde jag. I alla fall tills jag såg att en snubbe på Youtube klarade hela spelet på 24 minuter, vilket är drygt 16 år snabbare än vad mitt rekord är. Och snubben hade ögonbindel.

superrpg

Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars - Mario i annorlunda kläder
Det första Mariospel jag spelade var, precis som för många andra, Super Mario Bros till NES. Men det Mariospel jag lagt ner mest tid med är utan tvekan Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars, eller SMRPGLOTSS som ingen någonsin har kallat det. I spelet får vi för första gången styra Mario i en relativt tredimensionell värld och vi får inte bara stöta nya vänner som Geno och Mallow, utan också bryta bröd och bli tjenis med gamla bekanta karaktärer som Bowser och Toadstool.

Spelet börjar, precis som många andra Super Mario-spel, att Mario ska rädda prinsessan Toadstool från Bowser. Men i stället för att hoppa på fiender i en tvådimensionell värld slåss man med hjälp av ett enkelt gränssnitt, som än idag är ett av de mest intuitiva gränssnitt jag varit med om. Hur som helst. Redan ett par minuter in i spelet får man reda på att Bowser inte alls är skurken man är ute efter och sedan ballar spelet ur helt och äventyret börjar på riktigt. Och äventyret tar spelaren till platser som borde få Super Mario Galaxy att börja skämmas. Okej, kanske inte. Men det var ett väldigt massivt lir för sin tid i alla fall.

chrono

Chrono Trigger - Världens i särklass bästa rollspel
Sedan jag spelade Chrono Trigger för första gången runt millennieskiftet har jag haft som principsak att spela igenom det minst en gång varje år. Och bortsett från en liten svacka har jag lyckats hålla fast vid den principen. Varför jag gör detta varje år är helt enkelt för att jag anser att Chrono Trigger är ett av världens bästa spel som skapades av vad som då var världens bästa spelskapare. Du spelar som Chrono och till en början har du som mål att rädda prinsessan som via ett maskhål skeppats 400 år bakåt i tiden och du måste göra samma resa för att rädda henne. Prinsessan räddas, men historien är långt ifrån över och du måste hoppa runt mellan de olika tidsperioderna för att lyckas stoppa jätten Lavos som är på väg att förgöra världen.

Under resans gång stöter vi på ett gäng olika karaktärer i ett gäng olika miljöer. Och det är just karaktärerna som får mig att gång på gång återkomma till spelet. Varje år känner jag ett behov av möta hjältegrodan Frog. Eller återuppleva Luccas smärtsamt tragiska historia. Eller vara med när Robo ger sitt liv för att återuppliva en sedan länge utdöd skog. Äh. Det är näst intill omöjligt att precisera endast ett speciellt moment från detta spel. Allt är så bra. Musiken. Karaktärerna. Storyn. Bossarna. Allt.

seiken

Secret of Mana 2 (Seiken Densetsu 3) - Uppföljaren vi aldrig fick se
Secret of Mana 2, eller Seiken Densetsu 3 som det egentlige hette, är uppföljaren till spelet Secret of Mana, vilket var bland pionjärerna inom action-rpg-genren. Problemet med Secret of Mana 2 är att det inte släpptes utanför Japan, utan var endast tillgänglig på engelska som en inofficiellt översatt rom som du endast kunde lira med en SNES-emulator. Detta berodde på att spelet släpptes rätt sent i SNES-konsolens karriär och det var helt enkelt inte värt för Square Soft att översätta spelet till engelska, då en ny konsolgeneration låg på horisonten.

Hur som helst så var den fan-översatta versionen fullt fungerande och är utan tvekan en värdig uppföljare till föregångaren. I Secret of Mana fick man spela som endast en karaktär, men i uppföljaren fanns det sex karaktärer med vitt spridda storys som hade flera olika slut. Sättet att spela igenom spelet på är näst intill oändligt då varje karaktär har en egen klass, samt fyra olika underklasser som skiljer sig väldigt mycket från varandra.

Alla sex karaktärer har varsin startsektion, men efter ett tag så börjar storytrådarna att nästlas samman och majoriteten av spelet kommer du spendera med att försöka rädda världen. Ungefär som i alla andra rollspel någonsin.

megaman

Mega Man X - Större. Häftigare. Bättre.
Redan i tidig ålder fick jag upp ögonen för den blå bombaren till NES. På den tiden fanns det dock inte så mycket story, men det behövdes inte. Mega Man byggdes av Dr. Light och man var tvungen att stoppa Dr. Wily från att ta över hela världen. Och för att nå honom var man tvungen att klå åtta dumma robotar för att få deras krafter som används för att till slut spöa Wily.

Mega Man X spann vidare konceptet till 16-bitars-världen vilket betydde att spelet fick en relativt bra story, riktigt snygga karaktärsmodeller, fantastiska banor och bossar och sedan förstås Zero. Känslan att hoppa från NES-versionerna av Mega Man till SNES-varianterna var verkligen en fröjd för samtliga sinnen.

I Mega Man X blev Wily ersatt med ultraskurken Sigma som skiftade serien från en rätt skojfrisk atmosfär till en seriösare ton. Mega Man var nu del av en polisiär satsning vid namn Maverick Hunters vars uppdrag var att stoppa Sigmas planer och i sann Mega Man-anda behövde du kämpa dig igenom åtta väldigt olika banor och bossar för att ta dig vidare till slutstriden.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

André Stray

André Stray

Skribent

André Stray är till vardags teknikjournalist, men håller alltid ett öga på vad som händer och sker i spelvärlden. Spelar allt han kan lägga vantarna på och tycker att alla borde spela igenom Chrono Trigger och Grim Fandango minst en gång om året.

Fler artiklar av André Stray

Kommentarer (1)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons