Jag var väldigt skeptisk mot State of Decay. Inte nog med att det är ett spel i en genre som de senaste åren utforskats nästan löjligt mycket - så är det även ännu en remaster. Undead Labs släppte spelet till Xbox 360 2013, och trots ett positivt mottagande från andra har jag aldrig fått tummen ur att faktiskt prova det förrän nu.



För de som kanske är lika oinsatta som jag var så är State of Decay ett överlevnadsspel i en öppen värld fylld av Zombies. Detta är en ytlig beskrivning som delas av säkerligen ett dussin andra spel just nu, men det Undead Labs saknar i originalitet balanserar de upp med ett väldigt unikt utförande.

2
Man har aldrig en lugn stund i State of Decay. På ett bra men dödligt sätt.



Spelet drar igång snabbt. Marcus Campbell, min karaktär, och hans kamrat Ed Jones blir i samma sekund som laddningstiden är över anfallna av de odöda. De, precis som jag, har ingen aning om vad som pågår. Vi söker oss vidare och hittar fler överlevare i området. Spelet lär oss också grunderna. Detta innefattar att utforska, samla resurser och smyga.



Början är effektiv, men också ganska trist. Min skepsis försvinner knappast heller då spelets presentation knappat är något att hänga i granen. Animationerna är stela, spelet hackar till ganska ofta trots att det nu renderas av en Xbox One. Spelet har också en väldigt opolerad yta, även om det inte är ett spel som heller försöker förföra en med glans och effekter.



Jag, Marcus och hans vänner tar sig från det lilla startområdet. Jag hade hört en radiosignal. Det fanns fler överlevare söderut. Efter en biltur så kommer kommer jag fram till ett litet samhälle. Det är först till synes övergivet, men invånarna lämnade aldrig sina hem. Jag tar oss till kyrkan i utkanten av bebyggelsen. Bakom murarna har mina karaktärer nya allierade. Jag har en bas. Det är nu spelet får andas ut och göra vad det gör bäst: Låta spelaren forma sin egna story.


4
Om man undrar hur stor världen är i <emph

så är svaret: 'Lagom'." caption-position="full" />


Det mest fascinerande är att spelet med väldigt enkla medel berättar sin berättelse mer effektivt än någon av dialogerna eller de mer styrda uppdragen gör. Alla karaktärer har sina egna små nycker och personlighetsdrag. Detta styr deras reaktioner och hur de reagerar mot spelarens agerande. Med väldigt enkelt och smart dold matematik så levererar Undead Labs en Walking Dead-upplevelse genom mekanik och konsekvenser istället för endast via manus. Det påminner även lite om Dead Rising där vi också hade flera överlevare med olika motivationer, och händelser som spelaren fick försöka balansera för att hålla gruppen stark.


Det kan fortfarande vara lite svårt för mig att binda mig till karaktärerna bortom deras siffror och personligheter. Alla omkring mig behandlas mer som resurser än faktiska överlevare. Jag fastnar aldrig för någon på samma sätt som i The Walking Dead eller andra kanske lite mer story-tunga spelupplevelser. Jag sätter mig istället in i det hela lite mer strategiskt.


Utifrån denna strategiska aspekt så imponeras jag även av de små detaljerna i hur dynamiken mellan mig och min grupp fungerar. För att överleva behöver vi resurser. Mat för att inte svälta, byggmaterial för uppgraderingar och ammunition för att bekämpa de odöda. För att få tag i detta måste jag ta mig ut och plundra de olika husen i området. 



Under mitt sökande finner jag även mediciner, vapen och utrustning av olika slag. Dessa föremål kan lagras i basens förråd och det som gör allt detta intressant är att dessa föremål har ett pris. Lägger vi till något får vi inflytande, tar vi ett föremål så sjunker inflytandet. Inflytandet kan sedan användas för olika tjänster och handlingar, som att skicka ut folk för plundring, etablera nya baser eller kalla in förstärkning. Vi blir helt enkelt mer värda ju mer vi bidrar och roffar vi åt oss allt så blir vi inte så populära. 


1
Ens bas kan uppgraderas, byggas ut och även flyttas någon annanstans om man har resurserna för det.


Något annat spelet använder är förmågan att kunna byta karaktärer. Efter att ha sprungit runt i över ett dygn och jagat alvedon och revolvrar så blir Marcus trött och sliten. Hans ork minskar och han blir inte lika effektiv. Det spelaren kan göra för att motverka detta är då att antingen stänga av konsolen några timmar, eller byta till en annan karaktär. Att låta ens överlevare vila är ingen dum idé, för spelet har även så kallad permadöd; dör Marcus så är han borta, gruppens moral sjunker och en annan kommer att ta över hans plats som spelarens avatar, med sina egna styrkor och kunskaper.



State of Decay lider fruktansvärt mycket sin väldigt oslipade natur, men all fokus på intressanta strategiska aspekter är vad som höjer spelet över alla sina svagheter. Det är konstant press på spelaren att försöka hålla ihop gruppen med olika uppdrag, resurser att finna och val att göra. Ibland kan spelets sidoaktiviteter bli lite väl många och repetitiva fast detta är också något som begravs av spelets övriga, mer story-centrerade uppdrag och ens egna val.
 Apokalypsen låter en aldrig riktigt slappna av.


Det är dock inte bara den grundläggande upplevelsen som medföljer i Year One Survival Edition. Vi får även med spelets två tidigare släppta bitar av DLC. Det första är Breakdown. Där spelar vi i samma område som vi gjorde i det vanliga spelet, men det behandlas istället som ett oändligt överlevnadsläge där det enda slutet är om alla ens överlevare dör. Där börjar vi först med en slumpmässig karaktär (det är möjligt att låsa upp olika karaktärer efterhand) och ska sedan etablera en bas och överleva. När kartan sen är länsad på resurser så får spelaren samla ihop ett fåtal överlevare och "börja om" igen, fast nu är det ännu svårare med färre resurser och fler farliga zombies. Det är ett intressant spelläge för den som söker lite mer utmaning.



Den sista biten DLC är Lifeline, som gör lite mer än att endast vara ett nytt spelläge på den gamla kartan. Vi spelar nu som soldater inom militären. Deras uppgift är enkel: Samla ihop viktiga personer i en stad fylld av zombies. Skillnaderna här är stora mot grundspelet. Dels så har vi bara endast en bas och kan inte skapa nya och så har vi också betydligt mer resurser och vapen redan från start. 


3
Tonen i DLC:t Lifeline är väldigt annorlunda jämfört med resten av State of Decay.


Vi är såklart inte utan behovet att utforska och försöka uppgradera vår bas. Med jämna mellanrum hamnar den under belägring och detta tär på vår befästning och soldaternas moral. Vi som spelare får då bolla mellan valet att jaga reda på de civila nyckelpersoner vi ska rädda eller hitta resurser för att förbättra basen och förhoppningsvis klara nästa zombie-våg lättare. Detta är lite utav ett antiklimax dock då spelläget också kan ses lite som ett utmaningsläge mer än att bygga ut världen och handlingen men det förnekar dock inte att det ger en ny upplevelse till spelet och inte bara mer av det vanliga.


State of Decay imponerade inte en början, men det vann sakta över mig. Betyder det att vi behövde en Xbox One-version? Egentligen inte. Speciellt då Undead Labs för det mesta slarvat med portningen. Bilduppdateringen och presentationen gör det inte värt att köpa igen för de som redan äger spelet till Xbox 360 eller PC. Fast är ni som mig och helt missat spelet tidigare så kan det vara värt att i alla fall spana in. Det är en oerhört oslipad diamant, men fortfarande en liten ädelsten bland alla överlevnadsspel där ute.

About the author

Adam Holmberg

Adam Holmberg

Skribent

Adam är en pedantisk västgöte som anser att ha ett liv är överflödigt. Spel är hans största intresse tillsammans med science-fiction och intag av energidryck tätt bakom. Hans mål i livet är att bevisa för alla att Uncharted 3 är som bäst mediokert.