Nintendo har marknadsfört Splatoon relativt hårt ända sedan E3 förra året. Med tanke på det skrala utbudet på Wii U kanske det inte är så konstigt, men att Nintendo satsar så hårt på något de historiskt sett varit tämligen dåliga på, nämligen onlinespel, ser jag ändå som vågat.

Företaget har alltid gått sin egen väg och när de nu ger sig på pang pang med fokus på flerspelarlägen gör de det utan att bry sig särskilt mycket om hur konkurrenterna gjort de senaste 15 åren. Istället för automatkarbiner blir det färgsprutor och istället för att åka pansarvagn får jag simma som en bläckfisk.

Min förväntan kring upplägget var att det skulle vara uppfriskande med något annorlunda eftersom skjutspel sannerligen varit minst sagt variationsfattiga i många år. Jag har dock haft förvånansvärt svårt att svälja stilen som valts i Splatoon, den saknar nämligen både detaljrikedom och den polering jag förväntar mig ifrån en stortitel ifrån Nintendo.

1
För dig som är fåfäng går det att pilla en hel del med utseendet på karaktären för lite personlig touch.

Banorna i flerspelarläget är både få till antalet och ganska innehållslösa. Tanken är givetvis att jag, mina medspelare och våra fiender ska måla banorna under matcherna men jag hade ändå uppskattat om det fanns lite mer levande detaljer och tydligare teman för varje bana. Som tur är glömmer jag fort bort dessa detaljer när kaoset utbryter mellan åtta färgsprutande lirare som skuttar omkring och kladdar i ett frenetiskt tempo. Matcherna avlöser snabbt varandra och när det är som bäst uppstår det sköna ställningskrig där en listig manöver som att springa runt motståndarlaget och börja måla kring deras startpunkt kan göra hela skillnaden.

Det som försvårar de taktiska utspelen är den näst intill totala bristen på möjligheter att kommunicera med det egna laget. Det finns vare sig någon text eller talbaserad chatt utan bara ett par korta automatiska meddelanden som inte tillför särskilt mycket. Resultatet blir att det som till en början känns härligt, uppfriskande och galet efter ett tag känns allt mer uddlöst och upprepande när djupet inte riktigt infinner sig.

Finns det då något att hämta här för dig som är helt ointresserade av att spela mot andra över internet? Något förvånande är svaret ett rungande jajamen! Faktum är att jag upplever äventyrsläget i Splatoon som spelets absolut starkaste del. Här ligger fokus på plattformshoppande, lite enklare pussel och sist men inte minst stora bossfighter.

Bristen på variation och fantasi är som bortblåst och utvecklarna sträcker på benen ordentligt i den ena knasiga banan efter den andra. Varför inte fler idéer har flyttats över härifrån in i flerspelarläget är för mig ett mysterium. Kul är det hur som helst och när det når som allra högst är det i nivå med mästerverk som Super Mario 3D World eller Super Mario Galaxy.

Sammantaget får jag säga att Splatoon överraskade mig, både positivt och negativt. Flerspelarläget gav ett ganska färglöst intryck och är nog i ärlighetens namn inte något jag kommer att återkomma till även om det gav några kaotiska och roliga timmar. Det som istället lyfte hela upplevelsen var som sagt det förträffliga äventyret och om det låter som något i din smak kanske det här inte är ett så dåligt val i alla fall.

About the author

Joakim Håkansson

Joakim Håkansson

Skribent

Joakim kommer ifrån de mörka skogarna på småländska höglandet. När han inte snickrar på huset och springer efter sin tokiga 1-åring Nemo älskar han att varva ner med lite spel. Han föredrar att spela med vänner, tillsammans mot ondskans lakejer i World of Warcraft eller emot varandra i tävlingsinriktade spel som Counter Strike och Heroes of the Storm.

Fler artiklar av Joakim Håkansson