När jag var tre år gammal stod jag i en videobutik i Nyköping och stortjöt. Tillsammans med mina syskon skulle jag få välja ut en film som mormor skulle hyra åt oss, men trots mina bästa försök blev det inte filmen jag ville ha. Jag var visst för liten för det brutala övervåld som filmen innehöll, och fick nöja mig med en foglig Thomas the Tank-film istället. Filmen jag egentligen ville ha (som ni säkert listat ut är Jurassic Park) såg jag först långt senare, och även om den inte var lika bra som förväntat så lämnade den aldrig riktigt mig. När jag så stoppade in skivan för nya Lego Jurassic World, ett spel som tolkar samtliga Jurassic Park-filmer inklusive nya Jurassic World, i mitt PS4 var jag alltså både förväntansfull och nyfiken. Tidigare Lego-spel har inte varit speciellt rafflande direkt, så hur skulle det här spelet ta tillvara på filmens matinéspänning? Var ursprungsmaterialet ens starkt nog att göra spel av? Och hur tusan skulle TT Games få det här spelet att kännas nytt och fräscht när det senaste Lego-spelet släpptes för mindre än ett år sen?

1

Naturligtvis är svaret på den sista frågan att det är omöjligt. Den nu så rutinerade Lego-seriens formel är känd för alla som tidigare spelat serien, och om det var nåt spel som skulle kunna skaka om den så var det nog inte Jurassic World. Det känns precis likadant som det alltid gjort, och det ser nästan ut som det alltid gjort också (om än mer högupplöst). Du navigerar spelets rätt så linjära banor genom att utnyttja varje karaktärs specifika egenskap i pussel och sedan plattforma dig fram, och på vägen samlar du på tonvis av mynt och samlingsobjekt. Det är bevisligen en formel som funkar, men som tappat sin fräschör för länge sedan. Lyckligtvis verkar utvecklarna vara medvetna om hur smärtsamt usla vissa pussel i tidigare installationer varit (eller, snarare, hur dåligt kommunicerade de varit), för under hela min tid med spelet så fastnade jag faktiskt inte på ett enda pussel. Detta kan tyckas chockerande för er som spelat något av seriens Harry Potter-spel eller de tidiga Batman-spelen, men jag tror det mer beror på att känslan av handhållning är större än att pusslena designats smartare.

Hur är det med den där okända Lego-humorn då? Lite sådär, skulle jag vilja säga. Under de två timmar som det tog att spela igenom den första filmen var det kanske två skämt som fick mig, resten föll platt. Skämten duggade tätt hela tiden, men bara en bråkdel av dem var fyndiga och en majoritet av dem var direkt stötande. En karaktärs egenskap, till exempel, är att hoppa ner i en enorm hög dinosauriebajs för att hitta Lego-bitar. När jag gjorde detta första gången fick jag en trofé som utvecklarna döpt till "Don't Forget To Wash Your Hands First". Eftersom du hoppar ner i en stor hög med bajs. Fattar ni? Kul va?

Om man bortser från den påklistrade humorn har dock ursprungsmaterialet behandlats rätt så väl. Många ikoniska scener från filmerna var med och de allra flesta av dem hade tolkats på ett sätt som visade att utvecklarna kan filmerna utan och innan. Kanske lite för väl, nästan, då det här spelet hade fler filmsekvenser än jag någonsin tidigare upplevt i ett Lego-spel. Inte nog med att de var många, de var också fruktansvärt långa och utdragna. Spelet kändes därför väldigt fragmenterat många gånger och ännu mer linjärt än vad det hade gjort annars. Detta är väldigt synd, för de scener från filmen som faktiskt var spelbara var väldigt roliga (exempelvis scenen från första filmen när barnen är fångade i jeepen av T-Rexen). Spelets linjära natur under handlingen känns också väldigt olycklig då man efter varje avklarad film kan springa runt i Jurassic Park-världen till vilket område i filmen som helst. Visst, detta känns inte riktigt lika mäktigt som i Lego Lord of the Rings där man efter spelet var slut kunde springa runt i Midgård bäst man ville, men det är fortfarande en väldigt häftig grej att uppleva. Det är naturligtvis så att handlingen inte skulle funka om man kunde springa runt vart man ville hela tiden, men ett mer balanserat mellanting mellan öppenheten och det linjära hade definitivt varit att föredra här.

2

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Lego Jurassic World, och det brukar inte vara ett speciellt gott betyg till ett spel man tillbringat 15 timmar med. Å ena sidan är det förutsägbart och linjärt som bara den, men å andra sidan lyckas det ändå underhålla och kittla den Jurassic Park-nerv jag har djupt inom mig. Handlingen är charmig men tempomässigt dåligt berättad, spelmekaniken är mer utsliten än någonsin men ändå fullt funktionsduglig och humorn är både fruktansvärd och genuint underbar. Jag är splittrad, alltså, men kan samtidigt inte påstå att jag hade tråkigt när jag spelade det. Och treåringen i videobutiken hade nog älskat det, säkert.

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Fler artiklar av Lucas Jones

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Nu finns Lego Jurassic World till iOS och Android

Smiska urtidsödlor på buss, tåg och spårvagn.

Vi kunde ha jagat dinosaurier i nytt Jurassic Park

Jurassic World kunde fått en spelsläkting

Lego: Jurassic World toppar svensk multiformatslista

Svenskarna gillar plastdinosaurier.

Eurogamer.se lägger ner - tack för att du läste

Vi har kommit till vägens ände. Nu vänder vi blad.

Super Mario Run kommer inte till Switch

Men du har väll en smartphone?

Annons