Kojima avslutar sin saga på topp efter nästan 30 år. Phantom Pain är det perfekta avslutet och ett av världens bästa actionspel.

Big Boss är en trasig man. Nio år efter händelserna i Ground Zeroes vaknar han upp på ett sjukhus, lika psykiskt som fysiskt nedbruten. Han försöker slita sig ur sängen men lyckas inte, för som läkaren berättar så är hans kropp förstörd. Hans ena arm är borta, i huvudet sitter granatsplitter fast och hans överkropp är full av benbitar från fallna kamrater. Phantom Pain är en studie i smärta.

Snart anfalls byggnaden och Big Boss tvingas fly i en av de mest intensiva och mardrömsliknande inledningarna i ett spel någonsin. Den stackars ormen drar sig längs golvet medan huset raserar runt honom, och varje vändning känns så där typiskt Kojima att det är som att komma hem igen.

Sedan sätter spelet igång på riktigt, och allt förändras. För samtidigt som Phantom Pain är en naturlig fortsättning på Metal Gear-sagan så saknar det ett flertal aspekter som gjort serien så minnesvärd. Under mina drygt 40 timmar med spelet är filmsekvenserna sparsmakade och bristen på bosstrider ekar högt. Phantom Pain är inte som spelen du är van med.

2013/articles//a/1/7/7/9/1/6/6/eurogamer-e8plsh.jpg
Din trogna följeslagare D-Horse kan bajsa på kommando. Kojima har skitkul(hah!) humor.

Där tidigare delar i serien varit tajt regisserade filmer som du stegvis får kontrollera släpps vi i Phantom Pain helt fria. Världen blir vår lekplats och Kojima verkar till sist ha lärt sig det klassiska berättaruttrycket "show, don't tell". Big Boss blodiga ansikte efter dagar av strider säger mer än timmar av dialog om hur man ska steka en omelett. Självklart kryllar det fortfarande av intensiva videosekvenser men nu är de portionerade ut över ett mycket större narrativ där din kontroll över karaktären ligger i fokus snarare än ett passivt åskådande.

För första gången är ett Metal Gear open world och det funkar förvånansvärt bra. Även om de två banorna - Afghanistan och Afrika - inte direkt går att jämföras med Los Santos så fungerar de som utmärkta spelplaner för världens största smygarthriller. När som helst kan du bege dig ut i öknen och erövra valfri fiendebas, leta växter eller slåss mot björnar. Det ges en frihet i upplägget som förändrar Metal Gear i sin stomme, utan att för den delen ta ifrån seriens kärna.

2013/articles//a/1/7/7/9/1/6/6/eurogamer-ihhelw.jpg
Det finns en anledning till varför Quite är nästintill naken. Och ja, den är urkorkad.

Phantom Pain ska inte heller ses som valfri open world-titel där utforskandet ligger i fokus. Istället öppnar den mer fria strukturen upp för oändligt antal tillvägagångssätt för att klara av uppdragen. Ska du smyga dig in, skjuta folk på avstånd, kalla in en attackhelikopter eller balla ur totalt och beställa in en pansarvagn? Eller varför inte artilleribomba hela jävla basen? Bestämmer du dig istället för att dra på den klassiska lådan och glida förbi trupperna så kan du självklart göra det.

Ni som spelat Ground Zeroes känner igen spelmekaniken i Phantom Pain. Konamis egna spelmotor Fox Engine påminner om valfri cover-shooter a la Gears of War men är mer anpassad för att smyga. Mer dynamisk och lättillgänglig, men samtidigt djupare, än i seriens tidigare delar. Och det är också unisont för Phantom Pain i sin helhet: Brett men djupt.

Det går att spela det som en slentrianskjutare, och valfri Call of Duty-spelare som verkar gilla din mamma kommer kunna plocka upp dosan och genast komma in i upplägget. Skönheten ligger istället i de enorma möjligheterna vi får med hundratals olika vapen, redskap och hjälpmedel som sakta men säkert låses upp under spelets gång. Och med de förutsättningarna lyckas Phantom Pain balansera en perfekt avvägning mellan att vara för komplicerat och simpelt.

2013/articles//a/1/7/7/9/1/6/6/eurogamer-io0ni3.jpg
Kom över till den mörka sidan, vi kan skjuta el ur fingertopparna!

Precis som i Peace Walker så har vi här en oljerigg som agerar bas. Det är här du forskar fram nya vapen, skickar ut soldater för att samla resurser och bestämmer vad din miniarmé ska pyssla med i bästa XCOM-anda. Varje rekryt har visst många poäng i de olika färdigheterna och att placera personerna i rätt yrke hjälper din framfart något otroligt. Ska soldaten Fat Tortoise arbeta med att bygga nya plattformar eller som sjuksyster?

Till skillnad från Peace Walker går det denna gång faktiskt att besöka oljeriggen. Till en början består den endast av en plattform, men snart kan du bygga ut den för att få plats med sjukhus, forskningslabb och fler bostäder. Problemet är att det inte finns speciellt mycket att göra på Mother Base då allt sköts via menyer i realtid - och alltså kan pillas med ute på fältet. Visserligen är det mysigt att sladda runt i en jeep och lyssna på David Bowie samtidigt som solen går ner i horisonten, men basen är i mångt och mycket överflödig.

2013/articles//a/1/7/7/9/1/6/6/eurogamer-r3ybgc.jpg
Misslyckas på ett uppdrag nog många gånger och du blir erbjuden denna sexiga huvudbonad. Då blir du svårare att upptäcka och kan strosa runt som en äkta boss.

Det andra minuset i ett annars så otroligt välpolerat spel är ett antal underliga tekniska lösningar. Så som att det endast går att ändra utseende på din bas och bygga om vapen i helikoptern på väg ut på uppdrag. Att mer inte lösts utanför just menyerna som snart blir växer sig enorma i form av listor och alternativ gör att nästan lika mycket tid spenderas just i menyer som på fältet.

Efter ett långt uppdrag där jag krupit hundratals meter i gyttja för att rädda en fånge mitt i det Afrikanska landskapet, och sedan tvingats skjuta mig förbi pansarvagnar och stridshelikoptrar kommer jag på mig själv ståendes framför tv:n. Håret på mina armar har rest sig och det blir uppenbart att Phantom Pain är något speciellt. Proppat med ögonblick som etsar sig fast i hjärnbalken, som när jag fick understöd av en helikopter som dunkade klassiska 80-talsdängan Take on Me samtidigt som jag sprang mellan artilleribomber och såg hur fiendesoldaterna flyga åt alla håll och kanter.

Med en spelmekanik som totalt osar perfektion lyckas Phantom Pain få mig som inbiten Metal Gear-fanboy att fastna trots bristen på bossar och timmeslånga filmsekvenser. Vid första intryck kan historien verka platt, men under djupet gömmer sig en tragisk och fascinerande saga om hur Big Boss förvandlas från en godhjärtad soldat till den man vi slogs mot i det absolut första spelet i serien. Och det är en resa absolut ingen får missa.

2013/articles//a/1/7/7/9/1/6/6/eurogamer-x4lcg4.jpg
Få utvecklare vågar tackla så tunga ämnen som barnsoldater, men Phantom Pain är också otroligt dystert och brutalt.

Det finns miljoner saker jag vill berätta mer om spelet, som hur fett spelets multiplayerläge är (det ena i alla fall, Metal Gear Online aktiveras inte förrän i oktober), hur Snakes olika kompanjoner förändrar spelupplägget och om spelets hjärtkramande mörka teman. Men det är bättre att du istället springer och köper spelet. För Phantom Pain är det perfekta avslutet på Kojima och Konamis epos, ett av de största och mest välpolerade actionspelen på gud vet hur länge och en gastkramande inblick i en trasig mans liv. Så varför sitter du här och läser fortfarande?

About the author

Robin Stjernberg

Robin Stjernberg

Redaktionschef / Försäljningschef

"Är du en förrädare?" frågade de sura jämtarna när Robin red ner till Hallandsskogarna på en älg för att plugga film. "Nej", svarade Robin och tog sig en ordentlig prilla. "Jag infiltrerar södermarken" sa han. Förutom att snusa, och att vara en norrlänning, gillar Robin konstiga filmer, bastant hiphop och att spela episka äventyrsspel och hårda skjutare.

Fler artiklar av Robin Stjernberg

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material