Idag fyller Nintendos meste maskot Mario 30 år. Här på redaktionen har vi många, både bra och dåliga, minnen från åren som passerat tillsammans med den rödlätte rörmokaren. Därför kommer här en unisont gratulation från några av redaktionens medlemmar.

Jonas Pettersson

Som för så många andra påbörjade jag min resa med Super Mario på gamla NES-konsolen, vilket har lett till att jag associerar spelet med så mycket från barndomen. Det må inte vara det allra första spelet jag spelade - då jag var ett SEGA-barn till att börja med - men det är alltid det spelet jag tänker på först, tätt följt av Mega Man 2. Mario gjorde dock aldrig så stor nedslagskraft som när han äntrade 3D-rymden på Nintendo 64 och min hjärna var blåst för alltid. Efter det försvann Mario från min radar, till förmån för andra spel på andra konsoler eller PC:n som i regel är min primära spelmaskin. Super Mario Sunshine kom och gick, men det var helt enkelt inte samma sak och därmed falnade intresset. Hittar jag inte tillbaka dit så vet jag att det alltid går att återvända till de forna tidernas klassiker. Något ska ju mitt Retron 5 ha att göra.

1

Simon Berglind

Mario har alltid äcklat mig bortom vad som egentligen är en rimlig hatisk nivå gentemot en sagofigur, om en mustaschprydd rörmokare nu kan kategoriseras som sådan. Som ung stod jag på SEGA-sfärens sida, avgudade Sonic och tyckte Mario såg ut som en av de där farliga gubbarna som satt i sin bil och frågade småpojkar om de ville ha godis. När sedan Gamecube kom och det hade varit ett kostsamt snedsteg att skaffa sig en Dreamcast blev jag ändå tvångsmatad med Mario i Super Smash Bros, hundraelva Mario Party-spel, Mario Kart och allt vad det hette. Men jag undvek honom ändå metodiskt och valde alltid andra karaktärer. Än i dag har jag större kärlek för hans äggskitande riddjur och övriga sällskapskrets än vad jag någonsin kommer ha för denne överårige 30-åring. Men visst. Grattis. Håll dig borta bara.

4

Andréas Göransson

Mina första minnen med Nintendos överviktiga rörmokare går att spåra en bit bak i tiden, närmare bestämt 1996. I födelsedagspresent fick jag det året ett Nintendo Entertainment System av min ömma moder. Med konsolen kom två spel på en och samma kassett; Duck Hunt och Super Mario Bros. Följande år spenderades flitigt framför min lilla TV på pojkrummet tillsammans med Mario, Toad och de andra karaktärerna i Mushroom Kingdom.
Men det slutade inte där. Mario var en trogen följeslagare som hängde med till Super Nintendo, Nintendo 64 och vidare till Gamecube. Ett av mina favoritspel till sistnämnda konsol är faktiskt plattformsexklusiva och underskattade Super Mario Sunshine - en titel som sina brister till trots har roat kungligt under många timmar. Mario har därför lagt beslag på en stor del av mitt gamla gamerhjärta och så här på 30 års dagen är det bara att lyfta på hatten och önska grattis. Jag ser fram emot fler år i ditt sällskap.

3

Alex Pettersson

Plattformsperfektion. En supertrist term som dock är oerhört talande i fallet Mario. I egenskap av genrens skapare kan Nintendo fortfarande titulera sig världsmästare i att skapa plattformsspel med banor så minutiöst planerade att konkurrenterna uppgivet skakar på huvudet. Vad kan vi mer säga om Mario som inte redan sagts? Mario blev spelens motsvarighet till Musse Pigg. En superstjärna, en ikon, som mer eller mindre på egen hand plockande in tv-spelen till världens vardagsrum. Där exempelvis ärkerivalen Sonic The Hedgehog till slut fick mjölksyra fortsatte Mario att springa, hoppa och kasta eldbollar. Ibland i två traditionella dimensioner, ibland i tre. Hur banalt enkla spelen kan framstå för de få oinvigda så har spelen alltid haft en påhittighet och tajthet som saknat motstycke. Fenomenet kallat plattformsperfektion.

2

Lucas Jones

Mina föräldrar var relativt sena med att hoppa på tv-spelståget på nittiotalet. Först vid N64:ans nalkande gav de upp efter sina fyra barns eviga tjatande och hoppade på. Av den anledningen var mitt första möte med Mario inte av 2D-sorten som för många andra barn på den tiden, utan snarare ett bisarrt och mardrömslikt scenario där Mario ploppade upp på skärmen och sa hej och jag svarade med att tänja och dra på hans lågupplösta ansikte tills polygonerna flög åt alla håll och kanter. Denna funktion i Super Mario 64, som är spelet jag pratar om, var faktiskt så pass populär i hushållet att vi under flera dagar trodde att det var allt spelet gick ut på. Än idag tänker jag på utsträckt hud och elastiska mustascher när jag tittar på honom.

5

Robin Stjernberg

Min farmor hade ett Super Nintendo och två spel som jag alltid ryckte fram när jag hälsade på. Super Mario World och Yoshi's Island, såklart. Det är möjligt att jag lirade något av de tidigare spelen innan, men det var dessa två som etsade sig fast i mitt minne. Under åren blev jag tuff Playstation-kille, hade kepsen bakochfram och distanserade mig från Nintendos pornstashe. Men sakta men säkert så växte sig intresset fram igen för det röda gullet, det hade ju egentligen aldrig försvunnit. Det spelar ingen roll om Mario ställer upp i ”Ensam rörmokare söker” eller viker ut sig i Playboy. För han var med i Super Mario World och Yoshi's Island, och för det är jag evigt tacksam. Grattis på 30-årsdagen Mario, nu är du byxmyndig i Svampriket (Eller? Hur ser lagarna ut där egentligen?).

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Eurogamer.se

Eurogamer.se

Contributor