Recension: The Legend of Zelda: Triforce Heroes

Ett riktigt (tre)vligt spel.

Nintendo och onlinefunktionalitet har inte alltid gått hand i hand genom åren, något fans av konkurrerande plattformar aldrig är sena med att påpeka. Och med rätta, för medan Sony och Microsoft för länge sedan omfamnade det som en av grundpelarna i det moderna spelskapandet så har Nintendo många gånger stuckit huvudet i sanden och kört sin egen grej. Det finns undantag, givetvis. De senaste Mario Kart-och Super Smash Bros-spelen har haft stabil onlinefunktionalitet, Pokémon likaså. Och så Zelda, i och med det nya 3DS-spelet The Legend of Zelda: Triforce Heroes.

Triforce Heroes kan bäst förklaras som en koncentrerad Zelda-upplevelse designad runt samarbetet mellan tre spelare; en mer modern version av The Legend of Zelda: Four Swords, om ni så vill. Spelet utspelas i Hytopia, ett land där dina klädval är viktigare än livet självt och där allting, från landets maktfördelning till dess konstitution, tycks kretsa kring mode. På denna mardrömslika Project Runway-plats bor en prinsessa (som inte heter Zelda) som är snäppet mer fashionabel än alla andra, vilket inte står väl till med en häxa vid namn The Lady som i ett Snövit-liknande drag kastar en förbannelse över prinsessan. Förbannelsen innebär att den en gång i tiden så moderiktiga monarken tvingas ha en brun helkroppsstrumpa på sig som inte kan tas av, vilket prompt får henne att avlägsna sig själv från allmänheten tills en hjälte kan bryta förbannelsen så hon kan visa sig för folk igen.

2

Mycket djupare än så blir inte berättelsen i Triforce Heroes, och även om just biten med prinsessan inte känns så genomtänkt av Nintendo (hur tröttsam är inte den sterotypen, liksom?) så tycker jag ändå att avsaknaden av djup ligger spelet i fatet. Det fullständigt dryper av en charm och humor som inte är helt olik Mario & Luigi-serien, vilket alltså innebär att absurda karaktärer med superironiska repliker dyker upp så gott som hela tiden. Det har en lättsam och avslappnad känsla som till stor del nog beror på att det är ett sidospår i Zelda-serien, och som sådant behöver det inte ta sig självt på så stort allvar. Det skämtas exempelvis friskt om Links polisonger och hur de är ett kännetecken på att han är en äkta hjälte, vilket naturligtvis får de som är mindre lyckligt lottade med sin ansiktsbehåring att gå i taket av avundsjuka. Här finns självdistans så det förslår alltså, och i en tid där spel tar sig själva på så jäkla stort allvar är det en riktig friskfläkt.

Spelet innehåller åtta världar, som var och en innehåller fyra banor. Världarna borde vara välbekanta för alla som gillar Zelda-spel, och går efter seriens typiska mall med en skogsvärld, en eldvärld, en vattenvärld och så vidare. I början av varje bana finns det tre föremål, ett till varje spelare alltså, som tillsammans används för att lösa pussel, navigera banan och döda bossar. Många av pusslena (och för den delen bossarna) känns igen från tidigare spel i serien, men får en ny fräschör av att de nu är byggda för tre spelare istället för en. Kvalitén är faktiskt genomgående riktigt hög, med banor som tar ungefär tio till femton minuter att genomföra med tillräckligt mycket hjärnstimulans för att de ska kännas tillfredsställande att klara av. Under de ca tolv timmar det tog för mig att klara av spelet upprepades aldrig någon mekanik speciellt mycket heller, vilket gjorde att de aldrig kändes uttjatade.

1

Detta är en bra grej, för spelet är byggt runt att du återbesöker banor du redan klarat av för att hitta material du kan tillverka dräkter av. Dräkterna ger dig olika egenskaper; har du på dig Zeldas klänning får du mer hjärtan, till exempel, medan Zora-dräkten gör att du kan simma igenom starka strömmar. Här knyts alltså spelets modebesatta berättelse an till spelmekaniken (eller ja, det är väl egentligen tvärtom), och just det här är det som får spelet att sticka ut mest från övriga spel i serien. Det fina med behovet att återbesöka banor för mig är också att det ger mer erfarna spelare chansen att hjälpa folk som har problem med spelet, något som ju får anses vara en rätt sällsynt grej i onlinesammanhang.

Allting är dock inte frid och fröjd med Triforce Heroes. Det stora problemet jag har med spelet är att det många gånger känns fumligt att spela själv. Om du spelar själv så får du två dockor med dig i banorna istället för två andra personer, vilket innebär att du bara flytta på en karaktär åt gången. Detta skapade enorma problem för mig med vissa bossar, som ofta krävde att flera spelare kunde röra sig samtidigt. Det är naturligtvis rimligt att spelet är designat för att spelas med riktiga spelare online, men jag tycker ändå att denna lösning är klumpigare än vad den borde vara.

Men frånsett det är The Legend of Zelda: Triforce Heroes ett underbart litet sidospår i Zelda-serien som tar de bästa delarna från tidigare spel och smälter ner dem till ett snyggt, klurigt och härligt litet portabelt paket som stimulerar både hjärnan och smilbanden. Har du problem att hitta folk att spela med online och tvingas spela själv är risken stor att du kommer bli frustrerad mer än en gång, men dessa tillfällen är tack och lov så få att det på det stora hela inte borde vara något problem. Men Triforce Heroes skiner ändå som starkast när du spelar online, vilket är rätt fantastiskt när man tänker på vilka som utvecklat det.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Relaterat material

EssentielltRecension: Inside

Läs inte recensionen, gå och spela spelet istället.

RekommenderatRecension: Gears of War 4

Dra igång motorsågarna igen.

Recension: Lego Star Wars: The Force Awakens

Andréas har klubbat dansk plast i den yttre rymden.

EssentielltRecension: Uncharted: The Nathan Drake Collection

Favoritäventyraren är tillbaka i riktigt god form.

RekommenderatRecension: Until Dawn

Enda enda lång filmsekvens eller en spelbar skräckfest? Alex Pettersson har svaret.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading