Recension: Assassin's Creed Syndicate

Gängkrig och ångmaskiner i den industriella revolutionens London.

Assassins Creed Syndicate förbättrar de flesta delar av sina föregångare, men saknar ambitionen att göra något mer.

Jag blundar och lyssnar på ljudet av folkmassorna, låter stadens ljud svepa över mig som om det vore en mindfulness-övning. När jag öppnar ögonen tar jag en långsam promenad på stadens gator. Insuper atmosfären, stannar och tittar på några barn som leker på marken. Paret som håller kärleksfullt i varandra. De två männen som bråkar högljutt i gränden. Jag tar sats och hoppar upp på husfasaden, med lätt akrobatik tar jag mig upp på taket. Vänder mig om och tittar på stadskonturerna, som går längre bort än vad jag trodde var digitalt möjligt.

Det första jag gör när jag släpps ut i den öppna världen i ett Assassin's Creed-spel är att stänga av alla HUD-element och insupa omgivningen. Det har blivit lite av en ritual ända sedan det första Assassin's Creed-spelet, för att sjunka in i den nya omgivning och tidsperiod spelet utspelar sig i. Komma i rätt sinnesstämning helt enkelt.

Och Ubisoft har varit mästare på att återskapa historisk atmosfär i en digital värld. Det spelar ingen roll hur historiskt korrekt det har varit, det har varit tillräckligt övertygande för att jag ska kunna tro på det. Och inget spel har gjort det så tydligt för mig som Assassin's Creed Unity. Revolutionens Paris var vid stunder häpnadsväckande i atmosfär.

1
Hästdragna vagnar är ett viktigt färdsätt i Assassin's Creed Syndicate. Du kan till och med hoppa från din vagn till fiendens för ett slagsmål på taket av vagnen.

Assassin's Creed Syndicate är inget undantag, när vi den här gången besöker London mitt i den industriella revolutionen. Järnvägar och ångdrivna fartyg har förändrat våra sätt att resa, nya kommunikationssätt har fått världen att krympa och i fabrikerna skapas begynnelsen till det 1900-tal vi upplevt. 1800-talets London var massivt, med stora fabriker och monument. Och skorstenar, å så många skorstenar. Det var en period av såväl ekonomiska och teknologiska förändringar så som sociala.

Det är mitt i allt det vi träffar lönnmördartvillingarna Evie och Jacob Frye, som kommit till London av två anledningar: hitta och döda tempelriddarmästaren Crawford Starrick och hans medhjälpare, och hitta ett så kallat "Piece of Eden". Jacob är den impulsiva och vårdslösa, medans Evie är lite mer sansad och återhållsam. Det finns en intressant grund att bygga på i relationen mellan de båda karaktärerna, en syskondynamik som historien försöker spela på. Men den tillåts aldrig blomma ut och bli något mer än några repliker här och där.

Huvudhistorien utvecklar sig på ungefär samma sätt. Funktionell men aldrig något som egentligen berör eller engagerar. Det är synd, för det märks att Ubisoft ansträngt sig för att bygga intressanta och mångsidiga karaktärer. Det finns en genomarbetad bakgrund till i princip alla du träffar, men det märks inte i själva spelet utan finns som text i menyerna. Däremot är det befriande att se män och kvinnor med olika etniciteter tillåtas vara sina egna personligheter, och inte bara reducerad till "mångfaldspersonen". Assassin's Creed Syndicate har även en av spelvärldens få transpersoner, och lyckas med vad som borde vara så enkelt - låta personen vara mer än bara "transpersonen".

Det är därför lite av en besvikelse att det aldrig händer något mer med karaktärerna under spelets gång. Det finns ingen intressant karaktärsutveckling, ingen anledning för dig som spelare att bry dig mer än att få en ursäkt till att göra ett uppdrag. Och vi måste kunna ställa högre krav på spelföretagen idag.

5
Under spelets gång träffar du flera historiska karaktärer, till exempel Karl Marx, Charles Dickens och Charles Darwin. Här hjälper Florence Nightingale en flicka som lever på gatan.

Jag hade varit mer ok med detta om uppdragen i sig hade varit mer intressanta. Assassin's Creed Unity förbättrade avsevärt mycket i hur man som spelare kunde ta sig an uppdragen. Du kunde själv välja olika alternativ för hur du skulle närma dig uppdraget, och det utmynnade ofta i ganska avancerade och svåra tillvägagångssätt. I Assassin's Creed Syndicate finns de individuella delarna kvar, men bara i ett fåtal ganska dåligt designade uppdrag. De flesta går att genomföra på en kvart och kräver väldigt lite i form av planering och utförande.

Övriga uppdrag pendlar mellan ganska bra till rent ut sagt tråkiga, men aldrig jättebra. Under året har vi sett flera spel med öppna världar som haft levande system och uppdragsstrukturer som varit flytande, och att då fortfarande använda sig av korta och relativt linjära skriptade sekvenser känns otidsenligt. Speciellt när man i hög utsträckning saknar de "set pieces"-uppdrag som Unity och Rogue gjorde ibland, med hus som börjar brinna eller grottor som kollapsar.

Bäst funkar egentligen de gängkrigsuppdrag du gör för att ta tillbaka delar av London. Detta görs genom att till exempel befria barnarbetare från fabrikerna, kidnappa tempelriddare och slå ut tempelriddarhögkvarter. Då får du själv ta reda på hur fienden rör sig och bestämma vilken taktik du ska använda dig av för att klara uppdraget. I bästa fall hamnar du i ett flow där du rör dig från ställe till ställe, tar ner fiender med din dolda kniv eller gasbomber. Det blir även roligare om du anstränger dig för att klara det valfria delmålet som utmanar dig ytterligare och ställer krav på dig.

2
Som sig bör i ett lönnmördarspel är det en hel del smygande, men stora slagsmål är oundvikliga.

Något som funkar bättre än någonsin är uppgraderings- och level-systemet. Eftersom de båda huvudkaraktärerna har olika personligheter speglas även det i deras individuella skill trees. Jacob går att bygga mer som en rättfram slagsmålskämpe, medans Evie har egenskaper bättre anpassade för att smyga (hon har till exempel förmågan att bli osynlig när hon står still). De är båda fullt kompetenta inom alla områden, men det gör det lite roligare och enklare att anpassa karaktärerna efter just din spelstil. Du kan byta mellan de båda karaktärerna när som helst, förutom i huvuduppdragen som är uppdelade på respektive karaktärs historia.

3
Både Evie och Jacob är fenor på det här med att slåss, oftast med väldigt fysiska och blodiga takedowns

Om Evie och Jacob har de två stora huvudrollerna, så är den tredje huvudrollsinnehavaren staden London. Det är det första Assassin's Creed-spelet som har kunnat använda sig av fotografier för att kunna återskapa sin tidsperiod, och likt Unity är det en imponerande detaljrikedom i det London man byggt. Kartan för den öppna världen ska vara 30 procent större än den i Unity, men den känns ännu större på grund av storleken på husen som kan sträcka sig 10 våningar uppåt.

Det är därför av ren nödvändighet man introducerat kanske den största nyheten med Assassin's Creed Syndicate - repraketen. Med hjälp av denna kan du ta dig upp på hustaken på någon sekund, och skjuta dig mellan husen och över gatorna. Är det som i Batman-spelen? Ja typ, och det funkar faktiskt riktigt bra. Det tar fortfarande tid att ta sig från A till B, men repraketen underlättar enormt. Det är nästan så att man bitit sig i foten nu, för inget Assassin's Creed-spel framöver kommer klara sig utan den.

En annan stor skillnad från tidigare spel är att tidsperioden inte riktigt tillåter människor att bära synliga vapen längre. Svärden är utbytta mot knogjärn, pistoler och så klart lönnmördarbladet på ena armen. Vilket också flyttat fokus till slagsmålen som blivit snabbare och mer visuella. Assassin's Creed har alltid haft problem med sina slagsmål, och även om det är ännu en förbättring jämfört med tidigare spel är det inte en fullträff den här gången heller. Det är fortfarande viktigt att parera vid rätt tidpunkt, eller att kunna bryta någons försvar, men det är relativt förutsägbart och saknar ett djup som gör det utmanande på det sätt som till exempel Witcher 3 Wild Hunt är.

Vad som däremot funkar bättre än någonsin är smygmode, som du tydligt går in i genom en knapptryckning. Det är lättare att smyga runt och döda vakter i ryggen, eller att göra en cover takedown från en dörröppning. Funktionellt påminner det mer om Watch_dogs än till exempel Assassin's Creed Unity, och varför det dröjt så länge att få till smygmekanik i ett lönnmördarspel är häpnadsväckande.

4
Assassin's Creed Syndicate försöker göra sina karaktärer intressanta, men de utvecklas aldrig till något mer än den man först möter.

Ubisoft får mycket skit. Många vill se Assassin's Creed-spelet ta en paus från den årliga utgivningen, för att återhämta sig och förnya. Speciellt Unity kritiserades högljutt för den dåligt optimerade version den släpptes i. Buggar och dålig frame rate, karaktärer som saknade huvuden och spelare som föll från kartan. Personligen upplevde jag aldrig något av det i Playstation 4-versionen av Assassin's Creed Unity, och tyckte till och med efter en månads patchande att spelet gick alldeles utmärkt att spela.

Men det hör inte riktigt hit, och jag förstår varför spelare gärna ser serien ta en paus. Assassin's Creed Syndicate funkar i alla fall avsevärt mycket bättre än Unity. Jag har inte mätt någon framerate men jag har inte märkt av några stora dippar, och spelet har bara kraschat en gång under de drygt 25 timmar jag spelat (vilket kanske är en gång för mycket, men det kan lika gärna vara något i mjukvaran på Playstation 4). Spelmotorn Anvil Next, som Unity och Syndicate använder sig av, är otrolig på att måla upp stora och imponerande omgivningar, men det märks att Ubisoft fortfarande anstränger sig för att hålla den inom minimumnivån för hur spel ska flyta.

6
Musiken är väldigt bra! Tidsenlig med en modern touch, och bidrar till atmosfären.

I och med Assassin's Creed Syndicate är man nästan framme, och mycket av det Unity gjorde fel är avsevärt förbättrat. Även spelmekaniskt är man nästan framme, med en tydlig smygmode och en parkourmekanik som funkar bättre än någonsin. Det är därför lite av en besvikelse att se dem ta ett steg tillbaka när det gäller uppdragsstrukturen. För att tillfredsställa fler än de hängivna Assassin's Creed-fansen måste de låta sig inspireras av den öppnare strukturen i spel som till exempel Witcher 3 Wild Hunt och Metal Gear Solid: Phantom Pain. Skriptade uppdrag som säger åt spelaren exakt vad man ska göra varje sekund är inte roligt längre.

Assassin's Creed Syndicate är helt enkelt ett bra spel som saknar de stora ambitionerna, som förvaltar och förbättrar snarare än förnyar.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Niklas Alicki

Niklas Alicki

Skribent

Niklas återupptäckte sin barndomskärlek till spel när han fick uppdraget att recensera det första Assassin’s creed på Sveriges radio. Sedan dess kombinerar han intresset för AC-serien och story-drivna konsolspel med att vara förälder och redaktör. Numera Playstation-trogen med aldrig mer än två meter från sin Vita.

Relaterat material

EssentielltRecension: Inside

Läs inte recensionen, gå och spela spelet istället.

RekommenderatRecension: Gears of War 4

Dra igång motorsågarna igen.

Recension: Lego Star Wars: The Force Awakens

Andréas har klubbat dansk plast i den yttre rymden.

EssentielltRecension: Uncharted: The Nathan Drake Collection

Favoritäventyraren är tillbaka i riktigt god form.

RekommenderatRecension: Until Dawn

Enda enda lång filmsekvens eller en spelbar skräckfest? Alex Pettersson har svaret.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading