Tales of Zestiria lyckas trots sitt klyschiga yttre att imponera, och blir en värdig efterföljare på tronen av Tales of-spel efter 20 år.

Likt Square Enix med Final Fantasy kan Bandai Namco inte få nog av sin Tales of-serie. Och varför ska de, när de gång på gång levererar succéer spridda från öst till väst? För 20 år sedan lanserades Tales of Phantasia, vilket blev starten på den välkända serien av spel. Det är dessa 20 år av japansk rollspelsmagi Tales of Zestiria nu ska kunna bära på sina axlar.

Storyn kan varken kallas unik eller banbrytande. Unge Sorey bryter sig ur sitt isolerade hem högt ovan molnen för att rädda den värld han länge fascinerats men aldrig tagit del av. Redan i början visar han sig inte vara som vilken annan man som helst, utan den enda som kan rädda världen ifrån undergång. Samtidigt som undergången hotar landet har han även som mål att än en gång förena de två raserna i världen, människor och seraphim. På vägen kommer han stöta på vänner och faror, han kommer växa både som krigare, men även som person. Låter bekant?

Kommer man förbi den relativt tröga introduktionen till spelet så öppnas världen upp, och saker blir genast mer spännande. Med spännande menas så mycket mer mörker, djup och desperation än vad en trodde ett så färgglatt och muntert spel borde vara kapabelt till att frammana. Hur spelet lyckas hålla sin lättsamma ton genom människoätande (kannibalistiska om man vill) monster och barnadödande pest är ett mirakel i sig, och det hade inte lyckats utan den mysiga skaran personligheter som slår Sorey till följe. Dialogen, som i början tycks vara i klass med en rulle tillskriven Adam Sandler, blir snabbt rapp och ofta hjärtvärmande. Blodigt allvar går lätt över till kärleksfullt småbråk vänner emellan. Skämt och busiga kommentarer avlöser varandra i snabb takt, och det är svårt att inte lära sig älska var och en av de fantastiskt uppbyggda karaktärerna. Vad dialogen lyckas med bäst är att få dynamiken i gruppen att kännas levande och ständigt utvecklande, ett samspel mellan många ofta mycket olika viljor som blomstrar ju längre in i spelet man kommer.

-system-headline1

En glad överraskning i det senaste Tales of-spelet är friheten till egna val och vägar. Strömlinjeformade banor kantade av ogenomträngliga buskar och träd, har nu bytts ut mot öppna fält och en värld av möjligheter. Spelarens frihet har alltså breddats betydligt. En smärtsam trend inom spelens värld är de tydligt utpekade väg en spelare behöver gå för att kunna ta sig vidare i storyn, en trend som Tales of Zestiria lyckas bryta. Det är helt upp till spelaren vilken destination som ska betas av först och sist, vilka mål som ska klaras av i vilken ordning. Och i äkta open world-anda finns såklart även sidospår likt grottor och hålor att utforska. En klar förbättring i designen av dessa är hur Sorey istället för att ta sig från A till B nu behöver klura ut hur man öppnar dörrar och lönngångar genom gömda mekanismer i sin omgivning. Oftast ges heller inga ledtrådar, vilket i många fall gör spelet ännu roligare. Mindre raka grå korridorer och mer geniknölsgnuggande!

-system-headline3

Spelet faller lite på sin brist i ledtrådar vid tillfällen där ett mål sätts upp utan någon specifik riktning. Många gånger fann jag mig själv irrandes runt i en stad på jakt efter att komma vidare i storyn, och lika många gånger slutade det frustrerande nog med att jag var i helt fel stad utan att veta om det. Nyckeln till att ta sig rätt i den enorma världen är att lyssna på dialogen karaktärerna emellan, och finner man sig själv ofokuserad vid något tillfälle blir det snabbt svårt att hänga med.

En till början rent förvirrande del av spelet visar sig bli ett av de stora nöjena med Tales of Zestiria, och det är fighting-systemet. Ytligt sett skulle det kunna ses som ett system där alla knappar trycks ner i en okontrollerad ordning ungefär samtidigt, men tas det till sitt djup kommer man snart upptäcka precis hur fint och komplext det egentligen ligger till. Striderna utförs i real-time, vilket innebär att spelplanen erbjuder oavbrutet fritt springande, attackerande och försvarande. Alla attacker kan egentligen sammanfattas på två knappar och styrspaken, men att oavbrutet attackera kan även vara en dum idé. Varje attack sänker nämligen energin, och ju mindre energi desto lägre blir försvaret. Energin kan höjas genom att stå still, försvara sig och utföra avancerade tekniker, och det är där det strategiska kommer in. En stor del av striderna går ut på kombos där en längre och mer välstuderad kombo innebär högre skada. Kombos kan också kombineras mellan karaktärernas olika attacker, vilket gör det än mer invecklat, och än mer intressant.

-system-headlineb
När Sorey går nordiskt blond så följer även ökad styrka.

Inte nog med det, Sorey kan även förena sig med sina följeslagande seraphims, och i och med detta utföra än starkare attacker än tidigare. Även i detta ligger mycket strategi, då de seraphim-kamrater i gruppen som inte slåss med Sorey vid denna förening helas upp och återupplivas ifall de stupat i slaget. En hel del skulle helt enkelt kunna skrivas om stridssystemet då detta kan ses som en mycket kort sammanfattning av det viktigaste man bör veta. Det ska helt enkelt upplevas för att kunna fascinera och utforskas, och det är så värt det.

Slutsatsen blir att, visst, storyn är rätt stereotypisk fantasy. Men detta till trots så kommer vi spelare alltid tillbaka. Kalla det för ett vinnande koncept. Det finns ingen hejd på hur många klichéer som matas av, och ofta kan kommande händelser förutspås innan spelets hjältar själva kommit fram till vad som händer. Det är dock irrelevant, för i slutet ges spelaren många timmar av nyfiket utforskande i ett charmerande komiskt drama. Tales of Zestiria lyckas med ett trollslag att kasta in oss i en färgsprakande värld av kaos och magi, och det är en vacker upplevelse och en värdig bärare för ett 20-årsjubileum.

About the author

Malin Granberg

Malin Granberg

Skribent

Malin har, trots sin härstamning från Piteås vackra älv, förlorat sin dialekt till Östergötlands platta landskap. Liksom det som drar henne till spel, så var det även äventyr och universitet som förde henne ner till den södra delen av landet där hon byggt sitt näste. En allätare med förkärlek till rollspel.

Fler artiklar av Malin Granberg

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Tales of Zestiria blir animeserie - Release senare i sommar

Räkna med rik färgpalett och skrikiga karaktärer.

FeatureEurogamer.se lägger ner - tack för att du läste

Vi har kommit till vägens ände. Nu vänder vi blad.

FeatureEurogamer.se lägger ner - tack för att du läste

Vi har kommit till vägens ände. Nu vänder vi blad.

FeatureSuper Mario Run kommer inte till Switch

Men du har väll en smartphone?