Text: Martin Wiinholt (EG DK)

Översättning: Lucas Jones, Andréas Göransson

Rainbow Six är ett ärorikt varumärke inom skjutspelsgenren. Sedan Tom Clancy uppfann den fiktiva elitenheten Rainbow Six i sin bokserie med samma namn, och 1998 gav ut det första spelet baserat på dem, har det varit något alldeles särpräglat i spelindustrin.

Där det glada 90-talets skjutspel var bloddrypande affärer var istället Rainbow Six en taktiskt spel som värdesatte långsamt, smygande gameplay framför ren eldkraft. Rainbow Six Siege, det senaste spelet i serien som släpps i december, fortsätter istället utvecklingen bort från det ursprungliga eftertänksamma, waypointbaserade single player-spelandet som försvann från serien i och med 2008 års Rainbow Six Las Vegas och istället mot ett mer actionpackat spelande man kan förvänta sig från andra skjutspel.

1

Masonitplattor. Gipsväggar. Tegelsten. Betong. Träverk. Aluminium.

Det låter kanske som att jag läser från en katalog från Byggmax, men detta täcker faktiskt den bästa illustrationen hittills av skillnaden mellan betäckning och att vara gömd som vi någonsin sett i ett spel. En gipsvägg kan användas för att gömma sig bakom, men står det en spelare med en AK 47 i händerna kan du glömma att den skyddar dig. Allt går igenom gips. Allt. Siege är som en kurs där du får se vad som händer med ett hus när det blir fullständigt massakrerat av projektiler och explosioner.

Spelet är långsammare än Counter Strike: Go, men snabbare än Arma 3. På det sättet träffar det en nerv som inget annat spel träffat på flera år. Jag har faktiskt inte haft så här kul med ett skjutspel på väldigt länge. Liksom de gamla spelen i serien har Siege några pusselaktiga kvalitéer. Banorna är uppbyggda som labyrinter, och fienderna är en diabolisk blandning mellan terrorister som kan ligga i statiska bakhåll och grupper som patrullerar runt i oförutsägbara mönster.

2

Kommunikation mellan de fem spelarna i ens lag är essentiellt, och det kan kanske visa sig vara en strukturell svaghet för Siege om man blir matchad med okända spelare från internet från gång till gång. Under de timmar vi hade med spelet under vår gameplay-session i London så spelade vi i samma lag, och det var först efter många matcher som laget hittade sin form och rytm. Det är inte på tal om 'one shot, one kill', men nästan. Man är rädd för att bli träffad då det inte finns några health packs att tillgå, men dör man sk man kan under de rätta omständigheterna bli återupplivad av kamraterna.

Siege är därför perfekt med en grupp vänner som sitter på LAN och spelar, eller för klaner och grupper som känner varandra väl. På det sättet lär spelet ha en lysande framtid inom e-sport.

Singleplayer-gameplay, för det finns, är basalt sett Terrorist Hunt. Här går man solo igenom banorna, Rambo-style. Man saknar egentligen inte en dedikerad kampanj, men det är tydligt att långsamheten och smygandet har fått ge vika för sprudlande vapenlek, vilket i denna skribents ögon inte är en förlust.

3

Ett fem manna stort co-op-spel mot datorn är bara episkt roligt.

Man börjar med att rekognosera banan. Varje soldat har ett sätt minirobotar med som man använder för att checka av banan och fiendens placering. När man i sällskap har byggt upp en bild av den taktiska situationen så väljer man ett 'entry point' och går lös.

En stor del av spelet handlar om att penetrera väggar och golv för att uppfinna nya skottfält som kan lösa taktiska problem. Det låter ganska tråkigt, men när domolition crewet är igång finns det inte ett enda torrt öga. Efter den inledande 'breach' minns man banorna mest som kaos där man steg för steg slår sönder allt runtomkring sig.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)