Recension: Halo 5: Guardians

Microsofts gröna supersoldat är redo för en ny generation.

343 Industries har en del att bevisa. Halo 4 var en blandad kompott med vad många ansåg var en ny och spännande inrikting för seriens story, men en ganska svag del i seriens klassiska flerspelarläge. Sedan släpptes The Master Chief Collection. Samlingen knappt gick att spela online eller offline, var instabilt och lider till viss del fortfarande av tekniska problem för många. 



Men nu är det ett helt nytt Halo-spel på Microsofts nya konsol. Har 343 fortsatt utveckla historien om Master Chief till något intressant och har de lyckats med flerspelarläget som de tidigare fått kritiserat?



Master Chiefs saga fortsätter inte långt efter att Halo 4 slutade. Blue Team, Chiefs trupp av Spartan II-soldater, bestämmer sig att efter ett uppdrag försvinna spårlöst. Följt av detta drabbas flera mänskliga kolonier av katastrofala händelser - allt kopplat till fler incidenter med Forerunners och deras Prometheans. UNSC väljer att skicka deras bästa team efter Master Chief i förhoppningen att få veta vad det är som hotar galaxen.



Kampanj 1
Master Chief och hans Team är ute på nya äventyr.

Detta är bakgrunden till 343 med Halo 5: Guardian valt att likt Halo 2 ha två spelbara protagonister. Utöver Master Chiefs flykt genom rymden så följer vi även Fireteam Osiris, lett av Locke. För er som nött er beskärda del sidohistorier, böcker och serier så känner ni nog igen Locke som den otroligt tråkiga ONI-soldaten från miniserien Halo: Nightfall. Men med hans lite mer nyanserade trupp (med bland annat fan-favoriten Buck från Halo 3: ODST) så kan vi överleva hans trista personlighet med smak av spånskiva.



Halo 4 var, även om det tog universumets material på ett allvar som Bungie själva aldrig verkade göra, ett ganska mjäkigt försök till att desperat förnya serien samtidigt som det hölls tillbaka av spelens gamla normer och regler. Ut for den gamla klassiska musiken och ersattes av krigsdränkta orkestertoner, de nya fienderna Prometheans introducerades men agerade mest som mer irriterande former av Covenants, och de nya bössorna var för det mesta bara nya versioner av gamla vapen. Detta var en trend som genomsyrade hela spelet trots det nya berättandet.

343 är nu betydligt mer bekväma i hur de ska tillföra nyheter i Halo 5 och har inga problem att rätta till väldigt mycket i serien, allt för att det i slutändan ska kännas minst lika bra att spela som de tidigare spelen. Samtidigt erbjuder det nya upplevelser. Promethean Knights är bara ett exempel på hur fienderna till exempel gjorts mer unika och intressanta i Halo 5: Guardians. De är inte längre Elites som kan teleportera sig, utan nu är de dödligare typer av fiender och kan nu tas an på flera sätt. Du kan försöka krossa Knights med tillräckligt mycket eldkraft, eller så kan du försöka plocka isär dessa genom att komma åt deras svagare punkter som de har på sina ryggar. 



Men den största förändringen i spelet är att bandesignen nu i vissa fall känns bättre än någonsin. Det är inte bara mer variation än tidigare med nya typer av världar vi inte sett tidigare, utan nu har 343 designat banorna för att belöna den som inte bara rusar mot en fientlig position. Ofta finns det små hemliga vägar runt dessa, perfekt för flankering, eller så kan det finnas små skrymslen som kan förstärka ens arsenal inför nästa strid. Det hela känns väldigt naturligt och tillåter spartanernas nya sätt att röra sig att användas fullt ut.

Kampanj 2
Spelet tar oss till flera nya världar vi inte sett tidigare, som Sanghelios. Elites hemplanet.



Ens rörlighet har förändrats en hel del. Högre höjder är nu möjliga att nå då spartanerna lärt sig att greppa kanter och snabbt klättra upp, och med deras små styrraketer får jag en liten knuff i valfri riktning för att ducka eller liknande. Dessa kan även användas för att ge en några få sekunders hängande i luften om du i ett hopp vill få övertaget eller få in några snabba skott mot en fiende. Precis som med ändringarna i bandesignen så är detta något som känns väldigt naturligt. De nya kontrollerna är också något puristerna borde prova på då det mesta fastnade för mig efter några sekunders lekande. 

Jag kan säga att Halo 5: Guardians nästan är det bästa serien producerat vad gäller spelkänsla. 343 har äntligen fått saker att känna intuitivt och unikt på ett sätt Halo 4 aldrig lyckades med. Men det är inte frid och fröjd rakt igenom.



Vi spelar alltid i ett team på fyra spartaner. Alla dessa är såklart avatarer för ens vänner när det spelas lite co-op (komplett med egen HUD), men när jag spelar själv så är det datorn som styr dessa. Det är på gott och ont. Vi kan ganska enkelt be en spartan att rädda en kamrat, beskjuta en särskild fiende eller att hoppa in i ett fordon, allt med en knapp. De har även förmågan att kunna hjälpa en komma på fötter igen om jag som spelare råkar ta lite mycket stryk.

Detta ger två resultat - spelet kan ibland vara för lätt om de lyckas återuppliva mig, och det kan vara frustrerande när mina kamrater dör en efter en efter att ha sprungit framför en Hunter medan min lilla tid kvar i livet rinner ut. Detta gör att till exempel Heroic, svårighetsgraden jag spelade under min första genomspelning, är det lättaste i serien än så länge. Om du vill ha en utmaning, speciellt om du spelar med kompisar, så är det Legendary som gäller.



Det svagaste med kampanjen i Halo 5 är också att spelet lånar två väldigt tråkiga saker från Halo 2 utöver två spelbara protagonister: Svaga bosstrider och en cliffhanger. Det förstnämnda är att spelet i princip bara har en boss som 343 tror är så pass underhållande att den återkommer ett par gånger innan spelets slut. Det sistnämnda är att spelet väldigt mycket försöker vara mellandelen i en trilogi och klipper av utan ett riktigt klimax. Det blir inte bättre av att det har par olika banor som inte tillför annat än att jaga samlarsaker och prata med karaktärer. Det förstör inte direkt och det är fortfarande värt att spela, men märks att det finns en uppföljare i åtanke och det är något fans bör vara beredda på.

Men kampanjen är inte allt i ett Halo-spel och för många inte ens det viktigaste, utan det är flerspelarläget som kommer att hålla de flesta upptagna ett tag framöver. Halo 4 gjorde flera saker som inte var direkt populära i många fans ögon. Slumpmässiga specialvapen på kartorna, loadouts som i Call of Duty och möjligheten att kunna kalla in egna specialvapen om du var duktig nog, för att nämnda några. Det kändes inte som Halo ch det var något 343 tog åt sig. 



Arena
Breakout är 343 Industries nya gren för de mer tävlingsinriktade spelarna.

Alla spelmekaniska skillnader i enspelarläget finns i flerspelarläget och leder till ett av det tajtaste spelupplevelserna i serien enligt mig. Borta är armor abilities som jag personligen aldrig tyckte var så genomtänkt även under Bungies tid, vilket innebär att alla är på samma nivå redan från början av varje match. 



Under mina sessioner fick jag spela två olika spellistor och den första är Arena. I Arena fick jag spela flera av spelets olika banor i matcher för åtta spelare. Det innefattar klassiska dödsmatcher (Slayer), Capture the Flag och Swat och de känns alla som de ska vara - nyheterna i hur spelet ska spelas passar som handen i handsken. Vi fick även spela det nya spelläget som heter Breakout. Breakout är 343s försök till att försöka skapa en väldigt jämn gren för de lite mer MLG-inriktade; fyra mot fyra spelare, inga sköldar, spegelvända banor med en handfull vapen utplacerade och du återföds inte efter du dör. Det är ett riktigt spännande spelläge som upplevs som bäst med en grupp av vänner.



Även matchmaking-systemet har justerats lite jämfört med tidigare. 343 har anammat ett system som påminner om det Blizzard använder i bland annat Starcraft. Efter att ha kvalat ett par matcher så sorteras du in i en liga, och vinner du mycket så går du upp till nästa liga och förlorar du så sjunker kvalificeringen. Beroende på vilken liga du hamnar i så sorteras du med andra likvärdiga spelare. Detta ska förhoppningsvis lösa de problem som många andra matchmaking-system drabbats.



Den andra spellistan vi fick prova på är sprillans nya Warzone och är till för upp till 24 spelare. Warzone påminner ganska mycket om en blandning mellan Titanfall och Destiny och är tydligt inspirerat av dessa titlar. Utöver två lag kan det även finnas AI-karaktärer med under matcherna, med både allierade soldater (kanonmat) eller även specialfiender som du kan besegra för extra poäng eller gå upp i Req-nivå.

Warzone
Warzone kändes inte så häftigt som jag hoppades när jag spelade det. Men det finns hopp för grenen med små ändringar.



Den största nyheten i Warzone är så kallade Requisitions. Det är en slags kort som du får i paket efter avslutade matcher och dessa går att lösa in under matchernas gång för att få tag i extra vapen, fordon eller liknande. Ens nivå avgör hur pass bra kort du kan aktivera och de är också en del av Halo 5: Guardians mikrotransaktionssystem. Paketen du köper (för antingen Req Points eller riktiga pengar) innehåller även slumpmässiga rustningsdelar och hjälmar som låter dig designa din multiplayer-spartan hur du vill.



Varje match du spelar, både Arena och Warzone, ger dig Req Points som du använder för att köpa nya paket av kort. För den som oroar sig över att spelet ska mjölkas sönder och samman med detta system så kan jag intyga att det inte finns mycket att oroa sig för. Ett guldpaket, som ger de bästa korten, kostar 10 000 Req Points och det var något jag tjänade ihop väldigt snabbt, speciellt när jag spelade Warzone.

Det enda trista med Warzone är att det sällan känns väldigt jämnt. Det kan vara så att rankningsystemet inte gav så bra resultat då det bara pressen online när jag spelade, men de matcher jag var med i resulterade oftast bara i en förkrossande förlust eller en ångvältsseger och systemet kan behöva justeras framöver. Jag hade dock aldrig tråkigt när jag spelade, men jag väljer hellre de andra arena-grenarna framför detta för ett par adrenalinpumpande timmar.

Req
Req Packs ger endast utrustning för Warzone eller kosmetiska bonusar, så det känns aldrig som något spelet tvingar spelaren att köpa.

Halo 5: Guardians är enligt mig det spel 343 Industries behövde göra för att ge mig hopp om serien igen. Halo 4 var aldrig ett dåligt spel men det visste aldrig riktigt vad det ville vara i förhållande till tidigare titlar. Men nu känns det som att serien är på rätt spår med fräsch spelmekanik, naturliga tillägg och mer variation vad gäller fiender och vapen än tidigare. Flerspelarläget är även det roligaste jag varit med om sedan Halo 3 då det minskat på rustningsförmågor och inslag från andra spelserier som aldrig riktigt behövdes. 

Spelet känns tajt rakt igenom även om vissa saker såklart hade kunnat justeras. Slutet känns lite hastigt och bäddat för en uppföljare, vilket säkert kan göra vissa besvikna, men flerspelarläget känns ganska fantastiskt och har en stabil grund för fler spellistor och grenar längre fram.

För den som äger en Xbox One och som är ute efter ett spel med ett bra flerspelarläge eller bara hög kvalité så är Halo 5 en exklusivitet som absolut är värt att spana in. Samma sak gäller för de hängivna Halo-fansen som längtat efter en ny dos Master Chief. Spelet fortsätter trenden 343 påbörjade i Halo 4 med en aningen mer personlig resa för vår grönfärgade supersoldat och jag ger spelet en stark rekommendation. Halo 5 är inte perfekt, men det är ett rejält steg i rätt riktning.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Adam Holmberg

Adam Holmberg

Skribent

Adam är en pedantisk västgöte som anser att ha ett liv är överflödigt. Spel är hans största intresse tillsammans med science-fiction och intag av energidryck tätt bakom. Hans mål i livet är att bevisa för alla att Uncharted 3 är som bäst mediokert.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Star Wars: Battlefront

Robert har skjutit skumma rebeller och Ewoker har kastat sten på hans huvud. Läs vad han tyckte om det här!

RekommenderatRecension: Fallout 4

Robin har besökt det söndertrasade Boston för att undersöka om Bethesdas senaste äventyr är lika bra som det verkar.

Recension: Assassin's Creed Syndicate

Gängkrig och ångmaskiner i den industriella revolutionens London.

Recension: Grand Theft Auto V PC

Alex har besökt Los Santos - för tredje gången gillt.

RekommenderatRecension: Gears of War 4

Dra igång motorsågarna igen.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading