För den som gillar hack n' slash finns det en hel del att hämta här. Så länge du inte förväntar dig något unikt eller fräscht.

Jag skuttar fram och skjuter ännu en pil genom huvudet på en råttvarelse medan mina lagkamrater svingar trollkonster och yxor mot fienderna i sidleds. Mina rörelser känns snabba och varje dödande slag eller skott är tillfredsställande. Detta ända tills illusionen bryts av att fiender då och då blinkar fram genom konstiga spawn-punkter och genast omringar mig från ingenstans. Ungefär så kan det vara att spela Warhammer: End Times - Vermintide.

Apokalypsens rand har nått Warhammer-världen med all tänkbar förstörelse det innebär. I det här fallet har staden Ubersreik invaderats av humanoida råttvarelser - "the Skaven" - och det är upp till mig och andra spelare att samarbeta för att förhindra att befolkningen hackas sönder och samman. Mer komplicerat än så blir det inte, på gott och ont.

1
Huvuden flyger i blodiga kaskader

Spelet inleder med ett grymt, cinematiskt intro som presenterar hotet mot staden och hjältarna i full gång med att kötta fiender. Det är här som spelet väger tyngst berättarmässigt då fokus hädanefter kommer ligga i att döda fiender och gå upp i level. Raskt går det vidare utan förvarning till nästa del där jag får välja mellan fem olika hjältar att spela som. Dessvärre får inte någon av krigarna någon bakgrundshistoria mer än deras ras och namn, vilket är lite synd. Men det kan sägas utan minsta tvekan att karaktärerna är varierade.

Spelet inleder med ett grymt, cinematiskt intro

Jag har häxjägaren Victor, magikern Sienna, dvärgen Bardin, alven Kerillian och slutligen soldaten Markus. Samtliga har gemensamt att bära på ett vapen för närstrid och ett för långdistans, men vissa är mer lämpade för det ena eller det andra. Kerillian och Sienna, exempelvis, är som effektivast på längre avstånd medan Markus och Bardin öser på med yxor och hammare i plytet. Victor blir ett slags mellanting och tillsammans är de ett magnifikt team, så länge som spelarna samarbetar.

Tursamt får jag inte gå ensam ut mot råtthorden, för det hade varit totalt självmord. Istället inleds en spelsession antingen genom att agera server-värd eller genom att ansluta mig till andra spelare. Något som är galet irriterande med det sistnämnda är dock risken att sparkas från sessionen eller att spelvärden lämnar av oklar anledning och jag måste hitta en ny. Tursamt nog för mig så fungerade det allt som oftast mycket bra, då hel del spelare gick att komma överens med. Oavsett så går det inte att komma ifrån att det är som allra roligast och smidigast om du råkar ha polare på lokal ort att spela och kommunicera lättare med, precis som exempelvis Left 4 Dead-serien.

2
Hur kan man inte gilla ett ställe med namnet Garden of Morr?

Likheterna med Left 4 Dead slutar inte där, utan du skulle kunna säga att det är i stort sett samma spel fast med svärd, annorlunda fiendedesign och ett levelsystem baserat på att kasta tärning om nästa belöning. Detta behöver inte vara en dålig grej om du som jag gillar spelet, men det ger inte Vermintide några fördelar vad gäller att sticka ut från mängden. Därför ter sig spelet onekligen en smula mediokert, gärna också med tanke på att spelets story känns halvt bortglömd under spelrundorna. Visst dyker det upp enstaka delar som skakar upp saker och ting. Miljöerna är välgjorda och skapar en skön, gotisk stämning. Under ett specifikt uppdrag där du ska leta upp en trollkarl så ändras miljön i en kort drömlik sekvens, för att därefter återgå till det normala. Fler sådana här ögonblick hade gärna fått vara med i större utsträckning för att krydda upplevelsen.

Huvudsakligen är det gruppens uppgift att hacka varenda fientlig råtta i bitar

Vermintide må vara simpelt spelmässigt, men är hursomhelst väl fungerande. Jag och övriga i gruppen har en karta varifrån vi väljer vilket uppdrag vi vill ge oss på. Huvudsakligen är det gruppens uppgift att hacka varenda fientlig råtta i bitar och det är precis vad som händer. Tyngre slag med svärd eller hammare tenderar att plocka huvudet av fienderna och så är även fallet för flera av de sekundära långdistansvapnen. Hålls knappen in så resulterar det i en mer laddad attack som skickar fienderna mer eller mindre flygande åt sidan. Vilket är spektakulärt och användbart så fort fienderna börjar svärma i horder mot gruppen. Det är också här som spelet blir något frustrerande när vissa fiender kan ses ploppa fram genom udda placerade spawn-punkter och dyker upp bakom mig utan ljud av fotsteg eller annan indikation än svärdet i ryggen. Helt plötsligt är jag omringad utan att fatta vad som hände, såvida jag inte höll mig i närheten av gruppen hela tiden. I sådana situationer gäller det att vara flitig nog att knuffa undan fienderna med block-funktionen, annars är ditt arsle rökt.

3
Miljöerna är härligt mörka och stämningsfulla

Detta är särskilt irriterande när de olika typerna av fiender springer fram samtidigt. Det finns en extremt snabb lönnmördarråtta som hoppar på en och börjar hugga med sina knivblad och jag måste vänta på att mina kompanjoner räddar mig ur knipan. Vidare finns en råtta som fångar en med en gripklo, vilket inte heller går att göra något åt själv. Sist men inte minst så ska den stora bossråttan nämnas, vars specialitet är att banka skiten ur min hälsomätare och tål enorma mängder stryk. Jag har inte bestämt mig helt ännu om den sistnämnda är lite väl tålig för normal svårighetsgrad, men jag vet mycket väl att denne är omöjlig att ta sig an ensam.

Trots brist på lokala vänner att spela med och att jag får förlita mig på slumpmässiga online-spelare så är Warhammer: End Times - Vermintide roande. Så länge du hamnar i en grupp som håller ihop taktiskt så är spelet som bäst och level-systemet ger en extra boost. Det är lite tråkigt att spelet inte sticker ut mera vad gäller gameplay eller story, men om ett hack n' slash är vad du är ute efter så finns det en hel del att hämta här. Särskilt med tanke på att kvalitén matchar spelets prislapp.

About the author

Jonas Pettersson

Jonas Pettersson

Redaktör / Assisterande chefredaktör

Ingen på redaktionen vet exakt var Jonas härstammar, men trots sin uppväxt i de värmländska skogarna har han inte undkommit det magiska mediet som är dator- och tv-spel. Hans vanligaste genres rör sig inom FPS, actionrollspel och skräck.

Fler artiklar av Jonas Pettersson

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Här är fem minuter Vermintide på Xbox One

Vermintide gör snart sitt hopp från PC till konsol.

FeatureEurogamer.se lägger ner - tack för att du läste

Vi har kommit till vägens ände. Nu vänder vi blad.