Fallout 3 var en vattendelare. När Bethesda, studion bakom Elder Scrolls-serien, tog över Obsidians isometriska rollspelspärla upplevde många fans förändringarna som ett klavertramp. Fallout blev anpassat till den stora massan och i farten försvann delar av djupet och valmöjligheterna som hardcorefansen älskade med de två första spelen i serien. Fallout blev mer eller mindre ett Elder Scrolls i en post-apokalyptisk skrud.

Å andra sidan var vi många som älskade den mer actionbetonade tolkningen av ett framtida USA, trots slentrianmässig handling och ett svartvitt karaktärsutbud. Att få uppleva ruinerna av Washington DC ur egna ögon, och få skjuta kannibaler, supermutanter och annat otyg rakt i ansiktet var en upplevelse vi aldrig haft förut.

När Obsidian året därefter återbesökte sin gamla serie i form av New Vegas gjordes det med bravur. Las Vegas och dess närliggande ökenterräng må ha saknat DCs charm, men rollspelslegenderna fördjupade spelmekaniken, finputsade dialogen och öppnade upp världen på ett sätt Bethesda inte riktigt lyckades med. Fallout 4 hamnar någonstans där mittemellan.

2013/articles//a/1/7/9/2/4/5/1/eurogamer-3i1ewo.jpg
Preston är en av de första följeslagarna du får. Skön kille med tuff puffra!

För mycket känns igen i Fallout 4. Jag ska inte sticka under stolen med att seriens fjärde officiella inlägg stundtals känns gammalt och inte alls den revolutionerande epos som vissa drömt om. Samtidigt är det ett helt logiskt nästa steg framåt och en godisburk så proppfull att karamellerna ramlar ut så fort du petar på den.

När bomberna föll lyckades du och din familj hinna ner i bunkern. Medan världen försvann stannade tiden för er och två hundra år senare ger du dig ut på uppdraget att finna någon som försvunnit. Det är en simpel berättelse i sin grund som öppnar upp för hur du, som invånare av den gamla världen, ska integrera med det nya landskapet och överleva i en värld där allt vill döda dig.

Snart dras du in i konflikten om hur synths, syntetiska människor, passar in i världen, och slits mellan tre fraktioner i ett lika mycket moraliskt som praktiskt dilemma. Trots en dialog som från stund till stund fortfarande luktar gammal ost berättar Bethesda en historia bra mycket mer engagerande och logisk än den i seriens tredje del.

2013/articles//a/1/7/9/2/4/5/1/eurogamer-9v3air.jpg
Nu ska du få igen för alla gånger du dödade mig i Fallout 3, ditt äckliga monster

Från Vault 111 till Bostons centrala stadsgator - det finns som väntat förbannat mycket att utforska i området Commonwealth och både fiende och flora bjuder upp till äventyrande av rang. Världen är inte riktigt lika stor som i Skyrim men består av desto fler platser att besöka än både Skyrim och Fallout 3 tillsammans. Trots detta känns världen aldrig mer levande än den gjort i tidigare spel. Mellan byar är det den kalla döden som reagerar och fortfarande så existerar det tio gånger så många raiders och monster än vanliga människor runt om i Boston. Det är en vacker och trasig värld vi får besöka, men en livlös sån; på fel sätt.

Däremot är de karaktärer som är viktiga för historien desto djupare och dialogerna har blivit mer dynamiska. Från att du nu kan försöka muta eller be om tjänster; som är kopplat till hur hög din Charm är, till att systemet som känner av vad dina följeslagare gillar och ogillar har byggts på och fördjupats. Den enda som skiter fullständigt om du ber den sliskiga frisören att dra åt helvete är din trogna hund. Åh, Dogmeat, du är så fin!

Bethesda verkar ha lärt sig mycket från Obsidians New Vegas, speciellt då uppdragen denna gång inte alls är lika hårt mallade som i trean. "Ska jag sätta en kula i hans huvud eller inte?" är inte dina enda alternativ i förvånansvärt många situationer. Perfekt för mig som vill rollspela ett riktigt miffo: Skrika svordomar i folks ansikten för att sedan springa iväg med rumpan bar för nya äventyr.

2013/articles//a/1/7/9/2/4/5/1/eurogamer-rr9nqx.jpg
En blå himmel? Vänta bara tills det börjar regna syra!

För första gången har huvudpersonen i ett Fallout-lir en egen röst, vilket underlättar när man vill svära, såklart. Det är ett förvånansvärt underbart jobb de båda röstskådespelarna Brian T. Delaney och Courtenay Taylor gör och aldrig under min tid i deras huvuden tvivlar jag en enda gång på att de är mina karaktärer - att de är jag själv.

Timmar rullar iväg i Fallout 4. Det finns vid varje givet tillfälle så otroligt många uppdrag att klara av, platser att upptäcka och saker att bygga. Vid olika arbetsbänkar kan du nu pynta om dina vapen och dekorera din rustning. Sätt på en ljuddämpare på ditt hagelgevär, skaffa en tuff döskallescarf och tejpa fast ett ännu tjockare blad på din machete, så är du sen tuffast i stan.

Exakt samma sak går nu även att göra med så kallade Power armors - enorma rustningar som Brotherhood of Steel gärna spatserar runt i. Från att ha varit kraftfulla kläder kan de nu närmast jämföras med fordon där du kliver in i rustningen och måste fylla på med energireaktorer för att hålla den vid liv. Samtidigt är den också en vandrande tank som tål så mycket smällar att till och med fruktade Deathclaws får sig en jämn match.

2013/articles//a/1/7/9/2/4/5/1/eurogamer-nwv1if.jpg
Det finns mängder av sätt att modda dina vapen på. Längre pipa, bättre sikte, det är upp till dig.

Och saknar du en power armor när de snuskiga monstren är dig hack i häl kan det vara bra att gömma sig i en av dina byar. Ja, du kan bygga byar. Från början endast en, men snart ett helt gäng som kan utformas efter ditt tycke. Sätt upp handelsrutter, anställ vakter och se hur dina samhällen frodas när fler och fler människor dras till dig.

Det är inget The Sims vi pratar om, men ett klart mer givande system än Hearthfire-expansionen till Skyrim där du tvingades välja mellan färdiga alternativ. Sätt ut väggar, tak och gulfläckiga sängar, bygg vattenpumpar och elkraftverk; och glöm för all del inte ett par kulsprutor för att vakta dina gränser. Har du otur kommer snyltare för att äta av dina meloner och sno dina biljardbollar, så se till att bygg en bas du kan försvara.

Som strategispelsnörd är det också basbyggandet som äter upp mest tid. När jag kommer på mig själv efter att ha byggt murar runt en hel by, timmar senare, och får för mig att det måste ju finnas en ordentlig pub i samhället - då börjar jag klia mig i huvudet och ifrågasätta om jag kanske behöver hjälp. Världen behöver räddas liksom, men det skiter jag i.

Lanseringen av Fallout 4 är en relativt felfri sådan i jämförelse med Bethesdas tidigare spel. Under mina drygt 40 timmar med spelet möter jag bara på ett fåtal buggar och spelet kraschar bara en enda gång (WHAT?!). Det största problemet är hur bilduppdateringen stundtals sjunker rejält och för första gången i ett Playstation 4-spel har jag blivit åksjuk.

2013/articles//a/1/7/9/2/4/5/1/eurogamer-wy7puw.jpg
Vem fan behöver The Sims när vi har Fallout 4?!

Grafiskt är inte Fallout 4 något att hurra över, men sett till hur enorm världen är och allt som går att göra i den känns det inte heller nödvändigt. Estetiken har tagit ett steg närmare det färgglada snarare än bajsbruna, men det fråntar aldrig från den post-apokalyptiska känslan utan snarare förstärker kontrasterna. Att himlen är blå ena dagen uppskattas desto mer när det nästa regnar syra och du tvingas gömma dig under tak för att inte dö inom bara minuter.

Det finns miljoner, och åter miljoner, detaljer och funktioner som jag vill berätta mer om. För Fallout 4 är till bredden fylld av saker jag både älskar och hatar. Som de tvåhövdade älgarna, hur menyn fortfarande ser fantastisk ut men är ett helvete att navigera i, att perks-systemet är bättre än någonsin tidigare, hur häftigt Brotherhood of Steels luftskepp är, hur irriterande långa laddningstiderna är och att Ghouls denna gång inger mardrömmar på riktigt.

Fallout 4 är helt enkelt en kavalkad av detaljrikedom. Mycket känns igen, och på absolut inget sätt är det nyskapande varken till sin genre eller till serien - men det bygger vidare på allt som var bra i Fallout 3 och trycker in extra funktioner och välbehövligt djup i alla hålrum. Å ena sidan är det fortfarande samma stela spelsystem och stundtals livlösa värld, å andra sidan är det ett av de mest expansiva och inbjudande rollspelen på marknaden. Fallout 4 försöker underhålla både gamla och nya fans av serien och lyckas på båda hållen. Och mer av det goda är helt enkelt aldrig fel.

About the author

Robin Stjernberg

Robin Stjernberg

Redaktionschef / Försäljningschef

"Är du en förrädare?" frågade de sura jämtarna när Robin red ner till Hallandsskogarna på en älg för att plugga film. "Nej", svarade Robin och tog sig en ordentlig prilla. "Jag infiltrerar södermarken" sa han. Förutom att snusa, och att vara en norrlänning, gillar Robin konstiga filmer, bastant hiphop och att spela episka äventyrsspel och hårda skjutare.