När Tomb Raider-rebooten släpptes till Playstation 3 och Xbox 360 våren 2013 recenserade jag spelet för en annan, numera nedlagd sajt. Jag prisade Lara Crofts återkomst med skyhögt betyg och motiverade det med spelets fantastiska miljöer, vrålhöga tempo och otroligt tighta berättande. Samtidigt kändes inte Tomb Raider lika "äventyrligt" som sina föregångare. Istället levererade Crystal Dynamics ett högoktanigt actionspel starkt influerat av Naught Dogs Uncharted, vilket i sig var ironiskt då Uncharted uppenbart inspirerats av just Tomb Raider.

Tomb Raider togs även emot med stående ovationer från en enad spelpress. Det hyllades på samma punkter som jag där och då skrev i min recension, och det fick även sin beskärda kritik för avsaknaden av de kluriga pussel som definierat Tomb Raider som serie. Att övervåldet många gånger tog överhanden och förflyttade fokuset från äventyret till ren shooter var också ett av titelns allra svagaste moment.

Men det var då det. Nu har det gått 26 månader sedan Lara Croft ramlade, stönade, massmördade fiender och slirade sig fram i lianer. Och nu är uppföljaren - titulerad Rise of The Tomb Raider - äntligen här. Spelet utannonserades sommaren 2014 med bomber och brak, och den första trailern visades upp i all sin prakt under E3 samma år.

5
Spelet innehåller god miljövariation - allt från Syriens klippiga berg till snöpulsande i Sibirien.

Under Gamescom samma år avslöjades det även att Microsoft ordnat en tidsexklusiv deal med Crystal Dynamics som kort och gott innebär att spelet kommer till Xbox One först. Och att Playstation 4-spelarna gott får vänta. Med tanke på att Sony har Uncharted i sin portfolio var detta knappast överraskande; Microsoft säkrade en titel som saknades i deras i övrigt matiga utbud.

Rise of The Tomb Raider tar vid där Tomb Raider slutade. Efter att princip ha blivit stämplad som galen efter händelserna i första spelet har Lara Croft blivit besatt av att hitta och avslöja världens mysterier, inte helt olikt sin pappa Lord Croft vars liv präglades av jakten på en artefakt som utlovade evigt liv. Och som ingen annan trodde existerade. Med detta i bagaget åker Lara från London och vidare till Syrien och Sibirien där en kapplöpning mot den onda organisationen Trinity inleds. Målet är hitta hemligheten bakom odödlighet och bevisa att hennes pappa hade rätt från början. Som till synes är storyn inte havsdjup men likväl inte lika grund som den vi återfann i Tomb Raider. Den engagerar lagom mycket och agerar fint som en bro mellan spelets olika gameplay-moment.

Ett av mina största problem med Tomb Raider var det totalt tafatta karaktärsgalleriet. Laras medresande vänner var många och representerade varje punkt i "1001 klichéer du måste hata innan du dör" vilket lyckligtvis är åtgärdat i Rise of The Tomb Raider. Visst, de existerar fortfarande till en viss del. Du har Jacob - den snälla och lugne ledaren som alla samlas runt, samt den kaxiga och stenhårda Sofia med tillitsproblem. Men i överlag är galleriet avskalat och till skillnad från Tomb Raider, där jag fullkomligt struntade i sidokaraktärernas öden, engagerar karaktärerna i Rise of The Tomb Raider mig desto mer.

4
Lara Croft - spelvärldens svar på Rambo.

Det märks att Rise of The Tomb Raider är en högbudgetproduktion. Varje del, allt från karaktärsanimationer till miljödesign och mellansekvenser, är i absolut toppklass. Lara Croft har aldrig varit snyggare än så här och trots att Playstation 4- och Xbox 360-versionerna av "Tomb Raider" var ruskigt läckra, så har de inte en suck mot Rise of The Tomb Raider. Att klättra i Sibiriens berg, pulsa i djup snö och besöka djupa gravar är en fantastisk upplevelse. Likaså är det att besöka Syrien och landets ruiner. Jag älskar även känslan att efter ha klättrat tusentals meter upp längst en soldränkt klippa, bara ställa mig upp och beundra landskapet.

Men Rise of The Tomb Raider är långt ifrån problemfritt. Likt sin föregångare är spelet alldeles för styrt i sitt upplägg. Samma hålla-i-handen-mentalitet som präglade Tomb Raider återfinns även här och den något fördummande "Survival Instinct" har plockats med. För er som inte spelade föregångaren så är det en funktion som frammanas genom att trycka på höger styrspak. På så vis markeras viktiga objekt i miljön, exempelvis ammunition, väggar och grenar att klättra på, och även en pil som visar vart du ska ta vägen. Det går givetvis att välja att inte använda sig av Survival Instinct, men det är likväl ett inslag som gör att spelet inte håller samma svårighetsgrad som spelen innan rebooten. Samma sak gäller de "gömda gravarna" som raskt röjs då jag får en notis upptryck i trynet varje gång jag närmar mig en.

Dessa gömda gravar - eller "hidden tombs" som de kallas i spelet - är helt valfria och huvudstoryn påverkas inte ifall du ger dig an dem eller inte. Likt många sidouppdrag i andra spel är de dock värda en titt då de många gånger innehåller prylar så som vapendelar, skatter och kartor. Den som är en manisk samlare har därför en hel del att hämta med Rise of The Tomb Raider. Du kan bland annat, förutom ovan nämnda "items", hitta loggböcker som förtäljer historien bakom spelets gömda städer, men även kassettspelare med information om Trinity och din pappas inspelade memoarer.

2
Gravutforskande är lika bra som alltid, även om det skalats ner till förmån för action.

Runt omkring i spelet finns även de lägereldar vi känner igen från Tomb Raider. Förutom att agera utpost där jag uppgraderar mina färdigheter som jägare, överlevare och kombattant, finns här möjligheten att byta vapen, plocka på mig ammunition och göra mina prylar lite bättre med det material jag samlar på mig under spelets gång. Elden agerar även som knytpunkt för spelets "Fast travel"-system där jag enkelt kan ta mig runt på den gigantiska kartan och testa utrustning jag plockat på mig under senare delar i spelet. På så vis kan jag komma åt gömda gravar som tidigare inte gick att nå.

Men Rise of The Tomb Raider är alldeles för actionspackat för att kännas som ett fullgott utforskande äventyrsspel. Det är på tok för många eldstrider, även om de minskat i antal jämfört med Tomb Raider, och många av Laras akrobatiska färdigheter gör att spelet går alldeles för snabbt, alldeles för ofta. Mycket av seriens patenterade gravutforskning har fått stryka på foten till förmån för hejvilt puffrande och gerillakrig mot motståndare. Att reboot-serien inspirerats av Uncharted behöver inte vara synonymt med konstanta vågor av soldater vars värde inte är mer än kanonmat, men det har tyvärr Crystal Dynamic missat. Vad man däremot plockat upp, och som passar serien förträffligt, är den filmiska stilen. Inte alla femtioelva gånger Lara blir överfallen av hjärndöda fotsoldater.

För strider är det gott om, även om de som sagt minskat. Där spelet brister i svårighetsgrad kompenserar det med onödigt utdragna kamper med fiender vars AI stundtals är ren skit. Ett praktexempel är när jag smög från buske till buske i den sibiriska tundran och uppdraget var att plocka ner fiende efter fiende. Trots att de stod sida vid sida reagerade de inte nämnvärt när deras kollega föll ihop med en pil i huvudet. Anledningen till detta? De såg mig inte.

1
Eldstriderna är lite väl enerverande ibland, även om de förekommer färre gånger än i Tomb Raider.

Dessa stunder är tyvärr frekvent återkommande i Rise of The Tomb Raider. Många gånger är de skrattretande dumma, andra gånger bara hopplöst enkla. På ett vis förstår jag dock Crystal Dynamics val. Istället för att kuta in i ett läger och kamikaze-döda allt i min väg, belönas jag istället genom att smyga mig på fiender och släpa in dem i ett buskage. Här är det tydligt att studion även inspirerats friskt av Ubisoft och deras Assassin's Creed. Du kan om du vill klättra upp på en klippa och kasta dig ner med kniven i högsta hugg, för att i nästa stund famla dig upp igen och invänta nästa offer.

Jag minns att Tomb Raider gick rätt svidande pikar eftersom Lara gick från oskyldig tjej som aldrig tagit livet av någon, till att stunden efter bli en dödsmaskin a la Rambo. I Rise of The Tomb Raider är det längesedan Lara spred ond och bråd död första gången. Istället ursäktas massakrerna i spelet med att hon "gör det för att överleva". En klen ursäkt kan tyckas då jag bara några timmar in i spelet har hundratals liv på mitt samvete, men samtidigt logiskt då det öppnar för ohämmat dödande. En lat genväg kan nog många tycka, men för egen del funkar det.

Rise of The Tomb Raider är inget dåligt spel, snarare tvärtom. Det är otroligt snyggt komponerat och välregisserat och en bra uppföljare till ett redan riktigt bra spel. Det lirar absolut inte i samma liga som titlarna innan "reboot-eran" och det är inte alls lika fokuserat på äventyr. Istället bjuder Crystal Dynamic upp till dans med ett högoktanigt actionspel som plockar det bästa från föregångaren Tomb Raider och filar lite på det som var dåligt, samt adderar lite extra krydda i form av en vettig story. Men till nästa del vill jag dock skicka en personlig hälsning till utvecklarna på Crystal Dynamic: Snälla, skär bort lite eldstrider och ös på med ännu mer utforskande. Det kommer inte att skada, jag lovar.

About the author

Andréas Göransson

Andréas Göransson

Chefredaktör

Från de skånska myllorna i söder kommer Eurogamers chefredaktör. Uppväxt med en Gameboy i sina svettiga labbar var Andréas länge Nintendo-frälst. Detta kom att ändras under mitten av 90-talet då Sony släppte sin gråa förstfödda. Sedan dess spelar Andréas det mesta, även om Pokémon fortfarande ligger honom närmast om hjärtat.