Recension: Mario & Luigi: Paper Jam Bros

Papper har aldrig varit roligare i spel.

Svampriket och dess invånare i all ära, men visst kan de kännas aningen...jag vet inte, platta? Bortom ambitionen att alltid vilja rädda prinsessan Peach är Mario inget mer än en mordlysten rörmokare, trots allt, medan Luigi i princip kan summeras som en fegare skugga av sin bror. Inget fel med det, förstås, men hade det inte varit kul att få en bättre insyn i karaktärerna och deras motiveringar? En mer nyanserad bild, om man så vill, eller ett mer tredimensionellt perspektiv? Jag tror ni vill ha det, och därför tycker jag ni borde spela Mario & Luigi: Paper Jam Bros.

Likt de andra spelen i Mario & Luigi-serien är spelet en väldigt lättsinnig och komisk tolkning av klassiska Super Mario-världen i ett RPG-format, men den här gången med twisten att Paper Mario, Nintendos andra Mario RPG-serie, och hans värld är med i spelet i vad som endast kan kallas för sant crossovermanér. Även om de två seriernas estetik vilt skiljer sig från varandra är blandningen dem emellan inte så krystad som man först kan tro; de har ju rollspelselementen gemensamt, trots allt, och till viss delar de även den lätt sarkastiska och barnsliga synen på Mario och hans vänner. Men där Paper Mario-spelen traditionellt sett fokuserat på tvådimensionella versionen av Mario allena har Mario & Luigi istället fokuserat på samarbetet mellan de eponyma rörmokarbröderna, både vad gäller i handlingen men framförallt i striderna. Kanske är det därför jag är så förvånad över att den här crossovern funkar så bra; efter att ha spelat Paper Jam Bros känns Paper Mario som en fullständigt naturlig del av teamet, och jag är inte helt säker på att jag skulle kunna gå tillbaka till ett spel utan honom.

1
Många kända fiender från Super Mario-världen dyker upp i spelet, både i vanlig version och i pappersversion.

"Men okej", kanske ni säger, "hur kom han ens i Mario & Luigis spel?" Svaret är, inte helt överraskande kanske, genom Luigis klantighet. Efter att han av misstag backat rakt in i en bokhylla ramlar en stor, röd bok ut, från vilken miljontals pappersfigurer från den tvådimensionella versionen av Svampriket trillar ut. Plötsligt finns det en dubbel uppsättning av alltifrån Toads till Goombas, och även Peach och Mario (dock inte av Luigi, komiskt nog). Det här skapar en rolig situation där Toads av pappersvarianten blir livrädda av att allt ser så tredimensionellt ut i den nya världen och Mario blir kär i pappersvarianten av Peach, som i sin tur inser att hon passar i färgen rosa när hon tittar på sin 3D-motsvarighet. Roligast blir det när Bowser möter 2D-Bowser, och ett storartat gräl om vem som är den riktiga Bowser bryter ut. "Even your insults are knock-offs" hinner 3D-Bowser säga till sin papperskopia innan det blir slagsmål, vilket nog är den roligaste repliken jag läst på hela året.

Tyvärr lyfter aldrig humorn riktigt mer än så. Till skillnad mot Paper Jam Bros föregångare, Dream Team Bros, uppstod det väldigt sällan situationer som fick mig att brista rakt ut i skratt. Visst, spelet lyckades mer än en gång framstå som både klyftigt och inspirerat i sina storybeats och dialoger, men för den som varit med om tidigare skrattfester i serien så faller spelet lite på målsnöret. Vilket är synd, för det finns gott om potential för stor humor här. Inte minst när spelet bröt fjärde väggen kände jag att det var nåt på spåren, men det hände som sagt för sällan.

2
Humorn är fyndig och varm, som syns, men den når inte upp till forna spels storhet.

Så komiken var kanske lite av en besvikelse, men detsamma kan som tur är inte sägas om striderna. Inslaget av Paper Mario känns fullständigt klockrent, inte bara med tanke på hans tillförsel av nya attacker och kombinationsmöjligheter men också på grund av pappersestetiken i dessa. Utvecklarna AlphaDream har verkligen lyckats sätta papperslooken, både vad gäller Paper Mario själv men även hans (och fiendernas) ofta wellpappsliknande attacker. Likt de vanliga specialattackerna i Mario & Luigi-serien, som går ut på att i rätt tid klicka på en viss knappkombination för att maximera den utdelade skadan, gäller det att ha taktkänslan med sig när man utför dessa. Pappersattackerna kommer även väl till hands i bosstriderna, som kan vara frustrerande svåra ibland. Tyvärr innebär det här också paradoxalt nog att striderna blir svårare, då man får tre karaktärer att hålla vid liv istället för två. Varje karaktär tillägnas en knapp på 3DS:en, och när man nu har tre knappar att hålla reda på blir det svårt ibland att hoppa i rätt tid (eller ordning) för att skydda sig från ett anfall eller liknande. Det här kanske inte låter speciellt svårt, men med tanke på att spelet inte alltid är så bra på att kommunicera varifrån en attack kommer eller hur man ska skydda sig mot den så blir det faktiskt riktigt omständigt att hålla sig vid liv ibland. Som tur är har utvecklarna inkluderat ett Easy Mode i spelet som kan aktiveras när man dör, vilket gör att man tar mindre skada och att spelet berättar vilken av dina karaktärer som kommer attackeras innan det sker.

Det allra bästa med striderna är dock det nya Papercraft-läget. Likt de största bosstriderna i Dream Team Bros, som där utspelade sig i drömvärlden, finns det bosstrider i Paper Jam som skiljer sig från det vanliga RPG-stridsstuket. Dessa kan bäst förklaras som en typ av arenabrawlerstrider där Mario, Luigi och Paper Mario styr en stor staty av wellpapp föreställandes någon av karaktärna, och som bärs av en hord av Toads, mot andra enorma kartongversioner av Goombas, Kamek och andra. Dessa strider är, förutom att vara sjukt snyggt gjorda, ett välkommet avbrott mot den övriga strukturen i spelet, och bjuder oftast på underhållande stunder som nästan för tankarna till Pokémon Rumble och andra spel i den genren.

3
Det där är en enorm staty av Mario gjord av wellpapp. Fattar ni varför jag älskar den här delen av spelet?

Mario & Luigi: Paper Jam Bros är ett spel jag är kluven till. Å ena sidan är jag besviken på att humorn inte lever upp till föregående spels storhet, men å andra sidan är jag övertygad om att seriens strider aldrig varit bättre. Är du sugen på ett lättsinnigt RPG med svåra (men roliga) bosstrider är det här utan tvekan för dig, och om du är ett fan av tidigare spel i serien och vet vad du ger dig in i så är det inget snack om att du ska spela det. Visst, det kanske inte är Bowser's Inside Story-klass på spelet, men det lyckas ändå få Svampriket och dess invånare att framstå som både plattare men även mer tredimensionellt än någonsin förr, och det är ju inte helt tokig kombination, som sagt.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Pillars of Eternity

André Stray har satt tänderna i ett av årets mest eftertraktade cRPG:s.

RekommenderatRecension: Fallout 4

Robin har besökt det söndertrasade Boston för att undersöka om Bethesdas senaste äventyr är lika bra som det verkar.

RekommenderatRecension: Darkest Dungeon

Det finns inget mod utan galenskap.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading