Jag måste erkänna en sak: under de senaste tio åren av mitt liv har jag antagligen spenderat mindre än en timme totalt i skjutspel online. Kanske har jag försökt undvika mordlystna trettonåringar som skriker obscena saker om mammor i mina hörlurar, eller kanske har jag velat dölja det faktum att jag är usel på skjutspel - jag vet faktiskt inte riktigt själv. Det jag dock vet är att de knappa tre timmarna jag fick spendera med svenskutvecklade The Division tidigare i veckan i Malmö inte bara ändrade min syn på onlinebaserade skjutspel överlag, utan också fick mig att grundligt omvärdera allt jag trodde mig veta och tycka om kooperativa spellägen.

Innan jag går in på de faktiska anledningarna bakom min förändrade inställning kan det dock vara på sin plats att förklara vad The Division faktiskt är, för det finns en hel del i spelet som inte är uppenbart vid första anblick. Spelet utspelar sig i en alternativ, men likväl läskigt trovärdig, värld där hela New York slås ut av ett dödligt virus som sprids som en löpeld på Black Friday. En efter en slås vitala institutioner som sjukvård, polis och vattendistribution ut, vilket naturligtvis resulterar i att hela samhället kollapsar. Här kommer det eponyma The Division in, vilka är autonoma och civila agentenheter med träning av att hantera den här typen av situationer. Du spelar som en sådan här agent, och får i uppdrag att återställa New York från kaoset och ta reda på sanningen bakom den pandemiska sjukdomen.

Hur du väljer att göra det är upp till dig; utvecklarna Massive Entertainment har varit väldigt noga med att påpeka att The Division i grunden är ett RPG baserat i en öppen värld, där friheten att göra egna val och bygga din karaktär precis som du vill präglat riktningen spelet tagit. För att förtydliga så beskrivs spelets kampanj av utvecklarna som ett "icke-linjärt, open world-anpassat narrativ" där spelare väljer både i vilken ordning och vilken utsträckning uppdrag ska genomföras.

1
Spelarens hemmabas, Base of Operations, under attack i ett av de inledande uppdragen i spelet.

Detta grundar sig i den så kallade Base of Operations, din hemmabas alltså, som har tre avdelningar: Medical, Security och Tech. Dessa är från början låsta, och blir tillgängliga först när du räddar nyckelpersonen för varje avdelning. När detta gjorts blir sidouppdrag associerade med varje avdelning tillgängliga i världen, och ju fler sådana du klarar av desto mer uppgraderad blir avdelningen och dina färdigheter inom just det området. Bestämmer du dig exempelvis för att rädda virologen Dr Kandel så låser du upp den medicinska avdelningen och därmed alla medicinrelaterade huvud- och sidouppdrag, som utforskar anledningen bakom virusets natur och spridning.

I takt med att du klarar av fler medicinrelaterade uppdrag kan du låsa upp fler medicinrelaterade färdigheter, som till exempel att hela dig själv och alla dina medspelare samtidigt. Samtidigt kan du uppgradera avdelningen, lite som hur uppgraderingen av herrgården i Assassin's Creed Brotherhood fungerade, vilket reflekterar den positiva förändringen i staden i övrigt. Detsamma gäller för de andra avdelningarna också; du bestämmer helt själv både vilken typ av färdigheter din karaktär ska ha, och vilken del av handlingen du vill utforska. Alla tre avdelningar har helt egna narrativ som vävs in i huvudhandlingen, och du väljer helt själv i vilken ordning du vill uppleva dem. Genom att gå upp i level kan du också låsa upp primära attribut i din karaktär, som möjligheten att ha ett andra huvudvapen tillgängligt exempelvis, vilket alltså ökar möjligheten att skräddarsy din karaktär efter din spelstil ännu mer. För att lägga till ytterligare ett lager kan du uppgradera dina skills och även modifiera dem, vilket låses upp längre in i spelet. Ju högre level du har, desto mer möjligheter har du att skräddarsy din karaktär - ett rätt smart tillvägagångssätt, faktiskt.

2
Spelet blir lite väl överdrivet i sitt mörker ibland, men överlag är handlingen och världen förmedlad på ett trovärdigt sätt.

Så det är vad The Division är, men hur är det att spela det? På eventet jag var på fick vi spela spelets första uppdrag, där man fritar sin hemmabas från fiendestyrkor och låser upp möjligheten att rädda någon av de tre avdelningscheferna, och ett uppdrag närmare slutet av spelet där de flesta färdigheterna var upplåsta. Det första jag slogs av var hur mycket bättre skjutandet kändes nu än när jag provade spelet i oktober förra året; då kunde jag knappt träffa nånting, medan jag nu kände mig som värsta proffset som t o m fick in lite headshots ibland. Det är dock fortfarande svårare än andra coverbaserade skjutspel i tredje person, och i sann RPG-anda känns det ibland som att skadan man tilldelar fiender (som för övrigt syns i siffror ovanför dem när du skjuter dem) är lite mjäkig. Ibland kunde jag t ex avlossa hela magasin på fiender, utan att de dog. I ett spel som premierar sin verklighetstrogna tolkning av världen bryter det inlevelsen lite, även om jag förstår varför det måste vara så ur ett rent spelmekaniskt perspektiv.

Även andra saker bidrar till att bryta inlevelsen, som de märkligt animerade NPC:erna som går omkring i världen. Det är synd då världen annars känns välrealiserad och bra designad. Det finns exempelvis så kallade "encounters" som verkligen hjälper till att sälja in världen, exempelvis att ett apotek du går förbi håller på att plundras vilket du kan stoppa och bli belönad för. Det finns även safe houses du kan låsa upp, som ger dig möjligheten att snabbresa till olika destinationer på kartan och fylla på din hälsa och ammunition, som också bidrar till känslan av "vi mot dem" som utvecklarna verkar sikta på.

Vi spelade i grupper om tre, och även om utvecklarna underströk att den här typen av online co-op var det bästa sättet att uppleva The Division på, så finns det även möjligheten att spela helt själv. Efter att ha provat The Division vid två olika tillfällen är jag dock fullt övertygad om att det sanna värdet i spelet endast kan upplevas när du spelar det kooperativt över nätet med vänner. Inte nog med att du bättre kan koordinera strategier och gruppens dynamik då, det finns även något tillfredsställande med att uppleva kaoset i New York tillsammans. Det fungerar förvånande sömlöst - från att jag laddades in i världen tog det knappt någon tid alls innan vår grupp var samlad och redo att möta farorna i staden. Genom att spela på det här sättet förenklas också många av spelets svårare strider, eftersom du genom att koordinera med dina medspelare kan köra spelet som ett riktigt strategispel i sann Tom Clancy-anda.

4
Det finns olika faktioner bland spelets NPC:er, som alla har olika mål för vad de vill göra med utslagna New York. Givetvis har de alla en sak gemensamt: en märkligt stark vilja att se dig död.

Ingenstans är detta viktigare än i The Dark Zone, ett stort område i karantän i mitten av New York där de farligaste fienderna och den bästa looten finns. The Dark Zone är spelets PVP-område, där du alltså kan möta andra lag ute i den öppna världen. Imponerande nog är övergången från PVE till PVP helt sömlös; du behöver inte gå in i någon lobby eller ens se en laddningsskärm, vilket definitivt bidrar till att inlevelsen ökar. Det är här The Division skiner som allra starkast, då interaktionen med andra spelare skiljer sig så grundligt från andra spel i genren. Du kan välja att försöka vara fredlig, genom att kommunicera olika gester som att vinka, eller så kan du skjuta allt som rör sig. Gör du det sistnämnda märks du som Rogue för andra spelare, vilket innebär att det är fritt fram för dem att döda dig och ta ditt loot utan att själva riskera bli brännmärkta som Rogues. Här introduceras alltså en intressant psykologisk dimension: ska man välja att skjuta andra spelare för att ta deras loot och riskera att bli märkt som Rogue, eller väljer man att vara fredlig och hitta loot på annat sätt? Förvånande nog valde faktiskt de flesta andra spelarna det sistnämnda alternativet, vilket kändes uppfriskande i den här typen av spel. Nu har jag i för sig inga tvivel på att detta kommer ändras när spelet når marknaden, men ändå.

Den nivån av paranoia och rädsla för andra spelare man känner i The Dark Zone är helt fantastisk, då det höjer insatserna markant och faktiskt gör det spännande att spela (för herregud vad man inte vill bli av med sitt loot). Detta höjs till sin spets när du kallar in en helikopter för att frakta bort ditt loot till hemmabasen, eftersom alla närliggande spelare då notifieras om det och då kan välja om de ska gå dit och försöka mörda dig innan de 90 sekunderna är över och helikoptern kommer.

3
Spelets närstrider är inte spektakulära direkt, men skjutandet överlag är tillfredsställande nog för att kunna ha överseende med det.

Versionen av The Division jag provade var tidvis buggig, och inte speciellt mycket snyggare än andra kontemporära spel. Men vet ni vad? Det gör faktiskt inte så mycket. Spelet imponerade på så många andra fronter att det nästan var löjligt. Dess icke-linjära narrativ och öppna värld gjorde verkligen intryck på mig, trots vissa mindre imponerande element, och den kooperativa lagaspekten av spelet är bland det roligaste jag spelat på länge. PVP-området The Dark Zone är en fantastisk blandning av co-op och multiplayer, där både det värsta och bästa kommer fram i en och där pulsen konstant är i taket av rädsla att möta illasinnade fiender.

The Division är ett smart designat och välrealiserat spel, och med tanke på hur mycket bättre spelet blivit sedan jag provade det sist är jag nu rätt optimistisk att spelet i sin slutgiltiga form kommer bli något rätt speciellt. En stängd beta för spelet äger rum mellan den 28 och 31 januari för Xbox One-ägare och mellan den 29 och 31 januari för PS4- och PC-ägare, och den tycker jag verkligen ni ska prova. För om en onlineskjutarskeptiker som jag kan konverteras av The Division, då kan nog ni också det.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.